spotlight

Spotlight

Vissa filmer är lite för bra för sitt eget bästa. Kompetenta ut i fingerspetsarna så det inte finns något att haka upp sig på. Fenomenet som fått Fiffi att tycka att Meryl Streep är så förväntat bra att hon blir tråkig. Det här är en sådan film och det skall inte ligga den i fatet. Continue reading

saul_fia

Sauls son

Förintelsen har bearbetats i otaliga filmer och ämnet känns vid det här laget närmast banaliserat av alla filmer som vill krama ur några tårar till. Problemet är kanske att det inte bearbetas så mycket för det är svårt att fånga något annat än existerande förutfattade meningar. Det blir mer att existerande känslomässiga förväntningar stöttar filmens historia snarare än att filmen ger en ökad förståelse för den svårfångade ondskan. Därför är det extra glädjande när det dyker upp en film som gör mig riktigt illa berörd. Glädjande är kanske ett märkligt ordval i sammanhanget, för det finns inte ett ögonblick i filmen som inte är deprimerande.

Utöver en inledande förklaring av rollfördelningen rör sig resten av filmen i en bubbla av förvirring med idel opålitlig information. Kameran är nästan konstant upptryckt i Sauls bekymrade ansikte medan han skyfflas runt Auschwitz för att utföra de hemskaste arbetsuppgifter samtidigt som han envetet försöker hitta någon som kan ge hans son ett värdigt farväl. Den panikartade odyssén påminner mycket om sovjetiska krigsfilmen Gå och se i rytm och känsla. Det är obehagligt men omöjligt att slita sig från. Det är lockande att tro att den här stilen fått ett uppsving senaste året tack vare Birdmans framgångar. I likhet med årets andra festivalfavorit Tangerine finns den där jazztrummemanin i kameramannens fotarbete med direktverkande länk till det känslomässiga innehållet.

Med ständiga närbilder på ett ansikte fast i chocktillstånd utspelar sig det mesta i bakgrunden, ofta ur fokus. Det är ett tacksamt grepp som fångar lägret och dess anställda i all sin omänsklighet. Det mesta av dialogen är rent känslolösa diskussioner om logistik för att hålla uppe effektiviteten i det industrialiserade folkmordet. Det är som om man tagit Georges Franjus Djurets blod och tagit bort det allegoriska lagret. Franjus dokumentär från Paris slakthus är överdrivet blodig så att det är omöjligt att inte vika blicken från duken samtidigt som berättarrösten talar om hur skickliga slaktarna är. Även Sauls son undviker att göra något stort nummer av kylan i berättandet vilket bidrar till att det verkligen berör på riktigt utan att massera tårkanalerna och lämnar mig istället i chock.


Årets stora favorit till den viktigaste Oscarn har redan prisats i Cannes och av Golden Globes. Dessutom har den landat på en prestigefylld topp 10-lista på den här bloggen. Se om några andra Filmspanare vill bidra till hajpen:

pointbreak

Point Break 3D

I den ständiga hetsjakten på halvgamla filmer som kan göras om har nu turen kommit till Kathryn Bigelows överskattade film om bankrånande surfare. Det är en film med papperstunn historia och skakigt skådespeleri. Även om Bigelow lyckades kompensera Keanu Reeves oförmåga att ens övertyga som sig själv så borde det finnas utrymme för att förbättra historien. Continue reading