Goliat ser på ytan ut som en i mängden av svensk diskbänksmisär. Och till stor del så är den nog också det. Men med ett ordentligt narrativ. Peter Grönlund (som även regisserade Tjuvheder) har något han vill berätta, inte bara slänga in oss i ambiancen av ett nedgånget brukssamhälle i Östergötland.
Den smågalna antropologen Santiago Genovés försöker hitta roten till vad som driver människans våldsbenägenhet. Dock har han en del tveksamma metoder i sin verktygslåda.
Politik kan helt klart ha sina kluriga sidor. Och kombinerar man det med främmande kulturer så är det upplagt för problem. Det var något som var tydligt i Banksys frontalkulturkrock där han råkade kallade Palestinas befolkning för åsnor.
Det verkar som om poeten, kommunisten, tjejtjusaren och nobelpristagaren Pablo Neruda har fått en biopic.
“Ännu en dålig kulturelitsfilm som ingen kommer att se, när ska de fatta att kejsaren inte har några kläder?”
Jag har nog inte helt lyckats tända av från min Buffy high. Det var inte många scener som jag inte ställde rakt mot motsvarande Buffy-scener. Men vilken av dessa icke blodsbundna familjer skulle jag helst spendera min tid med?
Är Johannes Nyholms långfilmsdebut ännu ett inlägg bland alla diskbänksrealistiska ångestfilmer? Eller är det en högbudget fantasy som glider på Game of Thrones vågor?