Bidé of Evil

Avsnitt 43: Johan och Henke poddar från en annan dimension, “blanda-ihop-scener-mellan-episoderna-dimensionen”. Det handlar om chippet, rektorn, svaga potentials och hur showen kan tänkas hantera slutet av hela serien…

Episoder i detta avsnitt

  • Episode 135 (S07E13): The killer in me
  • Episode 136 (S07E14): First date
  • Episode 137 (S07E15): Get it done

Referenser:

avatar Henrik Tronstad Värd
avatar Johan Benjaminsson Värd
Henke

Film- och tvserienörd med extra intresse för science fiction, American Independents och komedier.

  • Carl

    Man måste ju uppskatta viljan att få tonvikten på att hat inte kan fördrivas med hat, men det känns lite väl optimistiskt att önska det av en serie vars hook är en våldsam slayer som pålar monster. Optimismen kanske är grundad i slutet på säsong 6 då Xander besegrade big bad Willow med icke-våld, men det är ju motsatsen till Buffy.

    Till och med hennes halvhjärtade självoffer i slutet av säsong 5 kom i samband med en att hon pucklade på styggingar. Att hon helt plötsligt skulle hitta en icke-destruktiv väg vore märkligt. Men det kanske är det de lägger upp för genom att göra henne överdrivet aggro och militaristisk nu.

    • Sofia

      Men innebär frånvaro av ondska eller hat per automatik icke-våld?

      • Carl

        Det enkla svaret är nog ja, så jag nöjer mig med det.

    • Har inte fångat vibben att showen skulle dras mot en pacifistisk läggning över huvud taget. Tror att showen tänker sig att monstren ska besegras med våld, inte att vända andra kinden till. 🙂

  • Sofia

    Generellt
    Jag tänkte på er diskussion om huruvida The First är en bra big bad eller inte utifrån att det inte finns några särskilt tydliga gränser för dess kraft och makt. Dels känns det som att den typen av friheter är något som serien gärna tar sig. Dels kan jag tycka att det beror lite på om man får känslan av att en sådan otydlighet eller ombytlighet är medveten eller en konsekvens av att man inte tänkt helt klart kring seriens mytologi. Och även en medveten otydlighet kan ibland bli lite väl hemlighetsfull för sitt eget bästa så att det snarare ger upphov till frustration än förundran och fascination hos tittaren.

    Fortfarande måste jag säga att jag verkligen gillar denna säsong och känner inte riktigt av det ni pratar om att författarna möjligen har begränsat sig för att de vet att den går mot sitt slut. Däremot håller jag helt med om att särskilt introduktionen av alla potentials som ska plockas en efter en inte alls ger den känslomässiga påverkan som väl tanken är eftersom de inte är särskilt grundade i seriens historia. Funderar också mycket på hur de klarar av att försörja alla tjejerna med tanke på att Buffy tidigt i säsongen påpekade att hon egentligen inte bara kunde klara sig med inkomsten från jobbet på skolan. Men jobbet på Double Meat Palace verkar ju som bortblåst.

    • Jag tycker ändå att The First funkar bra. Jag har inga problem med att dens potens är okänd, det blir bara mer mystiskt och i viss mån mer spännande så. Det enda man kan önska sig nu är en ställföreträdare till the First i den fysiska världen, någon som kan gå The First’s ärenden. Kanske en sliskig och farlig präst eller något sådant… 🙂

  • Sofia

    The Killer in Me
    Intressant spaning att Kennedys beteende för att få Willow på kroken antagligen skulle ha fått utstå mycket kritik om hon varit man. Tänkte inte på det när jag såg avsnittet men måste ge er helt rätt där. Annars vet jag inte om jag vare sig stör mig på eller genuint gillar Kennedy och hennes relation till Willow. Kanske är hon inte så trovärdig i sin kärlek, men det tyckte jag ju inte Tara var heller… Kennedy är ett stort neutrum för min del, men så länge Willow är nöjd är jag nöjd 🙂

    Hmmm, borde Amy få något straff? Jag vet inte jag… Jag hade i alla fall inga större problem att acceptera att hon lade en så pass rejäl förbannelse på Willow eftersom hon framställts som något labil efter hela råttperioden. Men jag kan också hålla med att det kanske borde vara rimligare att hon ville Willow illa på grund av den långdragna råttperioden snarare än något som hände efter den. Samtidigt så ligger det väl rätt mycket i linje med seriens fokus att den stora konflikten för Amy inte är råttperioden utan det faktum att Willow har kompisar på en nivå som Amy saknar.

    På det temat gillade jag Johans iakttagelse att seriens mänskliga inslag får mycket större genomslag eftersom de omges med en övernaturlig ram. De blir både mer speciella och samtidigt mer relaterbara i en sådan här kontext än ett ”vanligt” drama.

    • Jag är också väldigt osäker på vad jag tycker om Kennedy. Hon vägrar göra ett starkt avtryck i mitt huvud, varken plus eller minus. Hon är som en exemplarisk statist. Hon är mer eller mindre osynlig.

  • Sofia

    First Date
    Från mina anteckningar: ”Rektor son till en Slayer. En vampyr dödade henne, låt det inte vara Spike (eller Angel)!!!” Nej, här blev jag verkligen besviken, det kändes som ett så otroligt trött grepp för att tvinga fram ytterligare en konflikt och alldeles för osannolikt. Däremot var jag tvungen att få slutscenen i avsnittet för att koppla till tunnelbanescenen när Spike ”hittar” sin långa läderrock.

    Får vi här ytterligare en pusselbit som ska passas in i ett möjligen icke-existerande hål? Demonen som kidnappar Xander säger vid något tillfälle att det snart kommer att bli dags för alla demoner att tvingas välja sida mellan gott och ont. Då har de alltså en möjlighet att välja gott (som typ Clem) även om de är själlösa?

    Har man någon gång sett reality-serien ”The Amzing Race” vet man att alla amerikaner förutsätter att hela världen kan prata engelska. Därmed kanske det också ligger en större potential för komedi i språkförbistringen mellan våra huvudpersoner och den kinesiska tjejen?

    Ja, var det rätt av Buffy att ta bort Spikes chip eller inte? Lite på gärdsgården i det här fallet. Å ena sidan är det rent logiskt inte särskilt smart. Å andra sidan skulle jag säga att lika mycket som ”You can’t beat evil by being evil” eller ”Ensam är inte stark” är detta med det personliga ansvaret seriens själ eller huvudbudskap. Med chippet i skallen får ju Spike aldrig chans att bevisa att han är värdig Buffys respekt.

    • Carl

      Seriens smygkristna undertoner låter sig inte förnekas. Ingen själ utan den fria viljan. Visst kan man sympatisera med Johans besvikelse över att Joss hoppar på en sådan kliché.

    • @Sofia: håller med om Spike. Låt honom vara en egen död person, inte ett chip-kontrollerat freak. Jag gillade aldrig idén med chippet. Det är en av showens sämsta och mest slöa cop out, alla säsonger inräknat. Att de ens var på en plats där de kunde komma på den idiotiska idén är väl en av orsakerna till att jag inte gillar S4’s huvudstory.

      @Carl: att episka historier om ont mot gott kommer tangera eller återanvända gamla berättelser och myter inklusive de kristna är inte jättekonstigt. Showen är ju inte bara pigg på popkulturella referenser, den kör en hel del med finkulturella referenser också.

      Och att showen skulle vara smygkristen, om det är det du antyder, håller jag inte med om. Är iofs ingen expert på ämnet men jag vet att Joss är en fullblodsateist.

      Joss Whedon talks about religion, morality and his exploration of these subjects through his work:

      https://www.youtube.com/watch?v=EReyF2ZzXGA

      • Carl

        Det där klippet förklarar en del varför det gick som det gick. Han slänger in ett centralt kristet koncept och tror att det blir tankeväckande paradoxalt i Buffy.

  • Sofia

    Get It Done
    Johan refererar till ”blueshirt” i samband med potentials, jag gissar att du menar ”redshirts” från första omgången av Star Trek?

    Underbart roligt att Anya kallar Spike för ”Scooter” 😀

    Jag gillade verkligen scenen med skuggteatern, snyggt och lite mystiskt. Möjligen kan man tänka sig att serien går lite vilse i den här mystiken rint ”the fiorst slayer” iom att man kanske lite vanemässigt siktar på exotifiering i form av afrikaner. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det är skillnad mellan rasistiska stereotyper och rasstereotyper, det är inte alltid de är en och samma.

    Och även om Buffy tackar nej till demonkraften i detta skede innebär det att alla slayers ändå har en lite bit av demon i sig? Ont ska med ont fördrivas?

    • Intressant fråga. Har alla slayers lite demon i sig? De har uppenbarligen något i sig som skiljer dem från oss vanliga tråkiga oss. Och om det inte är oss eller demon, vad är det då? Det verkar ju inte finnas några änglar eller Gud i denna världen, eller hur? Jaja, förutom Angel då… och Buffy har ju haft en liten bit av Angel i sig också förvisso… 🙂