Det kryper och krälar

Månadens filmspanartema är “Det kryper och krälar”. Vi skribenter på “Har du inte sett den?” uttrycker allt från barndomstrauman till barnofobi. Det låter lite märkligt men… Det är också jäkligt märkligt. Läs!

Johan: Månadens tema är det kryper och krälar. Tankarna drar naturligtvis åt det ultimata krypäcklet The Human Centipede.

Usch, kan du inte skriva om Ett småkryps liv istället?

Kommentar hämtad från verkligheten

Det kanske vi kan. Men vafan, man vill ju att det ska krypa och kräla under huden också. Den känslan.

Första gången jag hade den känslan var när jag av misstag fick se fluganfilmen när jag var liten. Jag kan ibland få upp armbrytningsscenen i huvudet och min ryggrad leker skallerorm. Nu skulle nog den scenen inte ge större effekt än en axelryckning. Ingen unik spaning men det var ju till både fördel och nackdel att man inte kunde skilja mellan verklighet och fiktion i den åldern. Andra gången jag fick den krypande känslan var när jag såg The Matrix. Att ha ett kryp bokstavligen under huden var något jag kunde föreställa mig alldeles för väl. Och även där kittlar det till lite i naveln vid tanken. Har ni blivit ärrade i tidig ålder av krypkrälig film?

Matrix magkryp

Carl: Inte utan att jag avundas de som har sina traumatiska barndomsminnen intakta. Möjligen beror min brist på sådana att de direkt bleknade när jag först såg Bob krypa över familjen Palmers soffa i Twin Peaks. Det är en serie fylld med episka scener och när man ser Bob nu så är det svårt att förstå att just de korta klippen när han kryper över soffan och kastar sig mot kameran isade blodet och sitter kvar på näthinnan. Det är något ondskefullt och djuriskt över det där krypandet som gör det så mycket otäckare.

Bob i Twin Peaks

I samma anda är den läskigaste scenen någonsin. Det är förstås en scen i Hideo Nakatas Ringu där den redan så obehagliga videon med den odöda flickan Sadako som ryckigt går mot kameran bryter igenom den förväntade säkerhetsbarriären och kryper ut genom tv-rutan. Filmen etablerade en av mina favoritgenrer J-horror och trots att den källan har sinat är just denna scen tidlös och får håret att resa sig trots att jag vet exakt vad som väntar. Än en gång är det inte bara det oväntade som skrämmer utan det omänskliga krypandet. Det säger något om mänsklighetens medfödda ondska då barn först kryper innan de civiliseras och börjar gå.

Ringu

Nu kommer jag få mardrömmar. Kan inte någon skriva om Ett Småkryps Liv istället? Jag har inte sett filmen, men föreställer mig att en film om myror måste vara någon sorts socialistisk allegori. Hur går det ihop med Pixar?

Niklas: Nu var det längesedan jag såg Ett Småkryps Liv, men vill minnas att det snarare än en socialistisk kommentar från Pixars sida rör sig om en slags homage till Kurosawas De Sju Samurajerna – fast med myror och gräshoppor i huvudrollerna. Då gör nog Dreamworks snarlika Antz ett bättre jobb på att utforska individens försök att bryta sig loss från kollektivets bojor.

Då Johan redan nämnt mästerverket Flugan så tänkte jag istället ta upp barndomsfavoriterna Anaconda och Imse Vimse Spindel, som jag nyligen sett om. Den förstnämnda minns jag som en helt okej hybrid mellan Hajen och Rovdjuret, där bland andra Jennifer Lopez, Ice Cube, Owen Wilson och en groteskt överspelande Jon Voight tar sig an det krälande titelmonstret under en misslyckad dokumentärinspelning i Amazonas djungler. Till min besvikelse noterar jag att effekterna inte åldrats väl och att jag nu stör mig på detaljer som att anacondan ger ifrån sig ilskna tjut emellanåt. Men ställd mot senare års våg av B-filmer som exempelvis Sharktopus så håller Anaconda ändå förvånansvärt väl i all sin tramsighet.

Jon Voight

Imse Vimse Spindel tar även den avstamp i Sydamerikas djupaste djungler men förflyttar sig sen till en typisk amerikansk småstad som snart invaderas av en ny, livsfarlig art spindlar. Alla som sett gamla invasionsfilmer som till exempel Them! vet ungefär vad man har att vänta, men här hålls intresset uppe av smarta spindeleffekter och skickliga skådespelare (Jeff Daniels, John Goodman, m.fl.).

Vad är då obehagligast? Ställer man det som kryper och det som krälar mot varandra så vinner de krypande spindlarna i det här fallet på knockout. Jag tror anledningen är att det är lätt att relatera till synen av en spindel som kryper in under sängen just när man ska släcka lyset, medan det för de allra flesta inte är aktuellt med någon expedition till Amazonas regnskog inom en snar framtid.

Carl: Föråldrade specialeffekter kan vara nog så obehagliga. Anaconda är verkligen en fantastisk kultklassiker, men mer för den absurda ensemblen än för den förväxta vattensnoken.

För att åter plocka upp Matrix-tråden så är det uppseendeväckande hur ofta de där sakerna som kryper under skinnet är helt ofarliga. Det är ju inte direkt så att herr Anderson drabbas av något mer än den obehagliga åsynen av att en liten robot kutar runt i buken. Trots detta är det synnerligen effektivt att visualisera den här parasitosparanoian på film. William Friedkins Bug bygger nästan uteslutande på sådana vanföreställningar när allas favoritgalning Michael Shannon krafsar sig blodig i jakt på de parasiter som kryper runt under huden.

Myrsamurajer och gräshoppsronin låter roligare, även om jag får krypa till korset och erkänna att jag aldrig sett något av Kurosawa.

Johan: Har inte tänkt på det förut men det är ju ett klassiskt knep att bryta fjärde väggen i krypikrälfilmer. Och tycker det är sjukt effektivt om man verkligen är insugen i filmen om monstret helt plötsligt spänner ögonen i en. Förutom Bob och Ringu så var det även någon av James Wons spöken som skrämde skiten ur mig på det viset.


Vi håller fortfarande på att utforma sättet att skriva artiklar ihop på. Vi blir jätteglada för feed back på formatet men framförallt är vi väldigt sugna på att fortsätta diskussionen i kommentarerna. Om ni inte fått nog av kryp och kräl så kan ni läsa våra filmspanarkompisars artiklar här:

 

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).