Inför Stockholms filmfestival 2015 del 1

På onsdag börjar Stockholms filmfestival 2015 och vi försöker bygga upp entusiasmen för årets förväntade höjdpunkt. Men först måste några elefanter i rummet städas undan.

När förra årets bästa filmer skulle summeras i en topp 10 så var hälften av filmerna på min lista hämtade från Stockholms filmfestival. Det är inte en festival som i första hand drar till sig några spännande premiärer utan är snarare en uppsamlingsplats för det som rönt uppskattning på festivaler runt om i världen under året. På senare år går fokus mer och mer åt att premiera kvinnliga filmskapare och att ligga rätt i politiskt aktuella ämnen. Det ena känns väl mer spännande än det andra och ibland känns det som att ämnet är högre värderat än filmens form, vilket bara kan vara negativt om man vill skapa entusiasm hos cineaster och kanske skapa några nya.

Min gnälliga inställning till årets festival grundar sig helt på frånvaron av festivalfavoriten Hong Sang-soos senaste film Right Now, Wrong Then som prisades i Locarno. Kanske saknar SFF musklerna att få visa filmen, eller så saknas viljan trots att man visat alla Hongs filmer de senaste åren. I brist på denna och Kim Ki-duks Stop ser det tomt ut på koreanska festivalfavoriter. Det finns förhoppningsvis utrymme för överraskningar men det är inte utan anledning som den koreanska filmfestivalen Seoul-Stockholm, driven av en f.d. SFF-programkoordinator, fyller ett behov hos stadens filmälskare. Om man inte ser upp kommer SFF tappa en av de sektioner som varit en framgångsfaktor. Man har väl redan halkat efter Monster of Film i genrefilmsnischen och när den sistnämnda festivalen i år också norpat Gaspar Noés utmanande kärleksdrama Love verkar konkurrensen från de här nya entusiastdrivna filmfestivalerna öka. Det är rimligtvis bra för oss som vill se film, men det kan bli problematiskt för SFF om eldsjälar med djupare nischat intresse kan få utlopp annorstädes.

Nog om detta. Jag må vara lite surmulen över vissa delar, men när jag gick igenom årets SFF-program var det ett 50-tal filmer som jag direkt ville se. En stilla ambition att få mer luft i mitt schema än förra året blev direkt en utopi. Det finns väldigt mycket intressant film och man kan inte lita på att distributionskanalerna fungerar tillräckligt för att man skall kunna se allt senare. Dessutom kan medelmåttiga filmer framstå som mycket bättre när man ser dem under ett festivaltabberas. Hittills har Stockholms filmfestival aldrig gjort mig besviken när alla filmer väl är sedda, så med växande exaltation går jag imorgon över till att skriva upp några av de filmer jag vill se.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).