Inför Stockholms filmfestival 2015 del 2

Efter gårdagens uppfriskande rensning av negativa tankar är det dags att dyka ned bland årets filmer. Jag kikar igenom sektion för sektion och plockar ut några potentiella russin ur kakan. Det går bra att äta kakan också, men den blir lätt lite torr.

Ett festivalschema bör väl byggas lite som en aktieportfölj med balans. Ett antal säkra kort med liten uppsida, några högriskobjekt med större uppsida och så några personliga favoriter som man har förtroende för. Oklart var surprisefilmen passar in i den analogin, kanske är det en folkaktie som med stor sannolikhet floppar men man ändå investerar i av tradition. Telia är ju ändå festivalens huvudsponsor.

Competition

Evolution av Lucile Hadzihalilovic. Det är elva år sedan Hadzihalilovic vann bronshästen med sin förra film Innocence. Sedan dess har hon passat på att ha ett finger med i skrivandet av Enter the Void. Jag blir såld på trailern till Evolution som nästan uteslutande är undervattensfoto av en liten pojke som simmar.

Son of Saul av László Nemes. Det regnade priser över det här ungerska Auschwitz-dramat i Cannes, och det brukar vara ett gott tecken. Det är kanske inte ett ämne som känns nytt och eggande, men jag hoppas att det är ett sätt att spegla behovet av humanism i dagens Östeuropa. Jag vill också se om Ungern kan bygga vidare efter förra årets Revolten (White God) och etablera sig som ett filmland med mer än Béla Tarr i mina ögon.

Louder Than Bombs av Joachim Trier. Trier vann bronshästen med sin förra film Oslo, 31 augusti och det är nästan upplagt för besvikelse när han gör sin första engelskspråkiga film. Jag skippar denna film och misstänker att jag kommer ångra det.

Lazy Hazy Crazy av Luk Yee-Sum. Regidebut för en av manusförfattarna till sexkomedikalkonen Vulgaria. Jag förväntar mig mer plump humor som kan tas som bevis för varför östasiatisk film hålls borta från finrummet. Jag går in med låga förväntningar och hoppas ha fel.

Open Zone

Taxi Teheran av Jafar Panahi. Etablerade festivalgubbar är väl inte helt uppskattade här, men den här gör film som civil olydnad. Det är hög tid att åtgärda den vita fläck som Panahi utgör i min filmhistorik.

Aferim! av Radu Jude. Ytterligare lite östeuropeiskt historiesökande i svartvit pretto-förpackning. Trailern vittnar om en mix av humor och allvar för att koppla samman en underberättad historia med vår samtid. I bästa fall är det en film som fångar festivalens tema på ett unikt sätt. Utropstecknet gör det också svårt att inte känna entusiasm när man läser titeln.

Spotlight

Invisible av Lawrence Fajardo. Det känns som om temat genomsyrar flera andra sektioner med mer engagerande filmer. I en oinspirerad samling känns det ändå lite outforskat med filippinska migranter i Japan.

American Independents

Entertainment av Rick Alverson. Efter ett mästerverk som The Comedy är det givet att Alversons uppföljare skall ses. Mörk existentiell komedi borde vara en egen sektion på festivalen. Eller är det kanske synonymt med American Independent?

Funny Bunny av Alison Bagnall. Olly Alexander som sorgset vuxenbarn låter hur bra som helst medan trailern känns som rysk indieroulette. Jag lurar väl också mig själv genom att glömma hur usel God Help the Girl var trots Alexanders sympatiska skådespel.

Tangerine av Sean Baker. En prostituerad transperson på jakt efter sin otrogne pojkvän, filmad med en iPhone. Det blir ingen riktig festivalstämning om man inte har ett inslag av HBTQ.

Asian Images

Alice in Earnestland av Ahn Gooc-jin. En blodig dramakomedi från Sydkorea. Alltså bland de mest givna filmerna i programmet. Ingen garanti för att den är bra, men säkerligen sevärd.

Kaili Blues av Bi Gan. Omåttligt snygg trailer som inte säger någonting. Det är ett gott tecken. Över lag är det uppmuntrande att se trailers till de här filmerna efter att mainstreamtrailers går mot att bli en sammanfattning av handlingen istället för ett smakprov på stämningen.

The Beauty Inside av Baek Jong-Yeol. Inte direkt en lovande titel, men sydkoreanska kärlekshistorier som letar sig hit är sällan så sliskiga som man förväntar sig. Titeln ursäktas dessutom av att det hela baseras på en amerikansk förlaga med samma namn.

Latin Visions

Siembra av Santiago Lozano Álvarez och Ángela Osorio Rojas. I en sektion som verkar känslomässigt kolsvart ser den här svartvita filmen ut att vara en liten färgklick. Relativt sett i alla fall.

The Club av Pablo Larraín. En av många filmer som verkar spegla novemberrusket som härjar utanför biografen. Det här ser ut att kunna ge den ångest man vill ha från filmfestivalen.

Twilight Zone

Crumbs av Miguel Llansó. Filmens tagline påstår att det här är en ”romantic surreal post-apocalyptic adventure in Ethiopia”. Om inte det räcker för att man skall ta ledigt från jobbet och köpa en biljett så har man inte rätt prioriteringar i livet.

Demon av Marcin Wrona. Troligtvis en mörkare variant av dybbuk än i Coens A Serious Man. Utsågs till bästa film på Fantastic Fest, men filmen dras med ett dystert bagage då Wrona tog sitt eget liv i september.

I Am a Hero av Shinsuke Sato. Manga-filmatiseringar är alltid kul och det här är baserat på vad som kallats den bästa zombie-mangan någonsin. Jag vet inte hur stor konkurrensen är inom det området, men på filmfestivalen gör den här sortens japanska galenskaper alltid succé.

Special Presentations

The Lobster av Yorgos Lanthimos. Greklands mest kända regissör och Colin Farrell låter som en vinnande kombination. Två av visningarna är slutstålda men den återstående är med Face2Face, vilket alltid är givande. Bland filmerna som garanterat dyker upp på en biograf snart så känns det här som den som mår bäst av att ändå ses i festivalsammanhang.

Surprisefilm. Jag drömmer om att få återuppleva den obekväma kollektiva chocken av Kids och att helt oförberedd utsättas för Twilight innan jag hade hört talas om den. De senaste åren har surprisefilmerna varit en lång rad besvikelser, men förra året var ett litet lyft och jag vill ogärna ge upp hoppet.

Documentary Competition

Dokumentärer är alltid intressanta men sällan nödvändiga att se på bio. Finns en lucka i schemat så är det tacksamt att fylla den med en dokumentär, men det är knappast något jag prioriterar. Ett par känns ändå motiverade att nämna.

The Seventh Fire av Jack Pettibone Riccobono. Trailern visar varför Terrence Malick tycker att man skall se den här, då den inleds med ett stilla snöfall över ett höstgult fält. Det är inte självklar estetik för en dokumentär om gängkriminalitet.

Behemoth av Liang Zhao. Ännu en visuellt slående dokumentär som dessutom prisades i Venedig. Jag blir nyfiken på om denna film målar upp samma bild av Kina som Jia Zhangke gjort i sina dokumentärer.


Jag hoppas att alla ser någon eller alla av de här filmerna och återkopplar i kommentarsfältet och på plats på biograferna.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).