Kvinnor som slåss

Ger frasen “Fight like a girl” skäl för sitt uttryck? Om man börjar bena i månadens filmspanartema märker man snabbt att det absolut finns gott om kvinnor som slåss, men; historierna som berättas är ganska repetitiva.

Johan: Om man exempelvis googlar på “Best anime fights” Så är typ 35-40% kvinnor. Vilket är imponerande. Nu kan det vara så att det är mina fördomar som talar och/eller att jag fått en skev bild i och med att jag låtit 15-åriga Johan vara den som konsumerat tveklöst mest anime. Även om ett eventuellt bechdel-test får finare statistik här så har anime-genren andra troper som kan bli rätt tröttsamma.

En av de brutalaste men också mest problematiska serierna är utan tvekan Elfen Lied.
elfen
Verkligen en serie som exploaterar upplägget “ung, söt och naiv flicka slaktar hämningslöst”.

En annan grupp kvinnor som är duktiga på att slåss på film är kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, tortyr eller annat orätt och ska hämnas. Detta är nästan en egen genre. Filmer som Lady Vengeance, Girls against Boys, Sucker Punch och I Spit on your Grave. Även genre-älskaren Tarantino och tagit vara på den här genren i bland annat Kill Bill.

Två karaktärer som jag tycker lyckats hålla sig från de mest irriterande troperna; båda med väldigt unga kvinnor är Hanna. Container-scenen är gåshudsmaterial. Hannas distinkta utseende i kombination med vackert foto och det antagligen bästa soundtracket ever gör scenen oförglömlig.

Och Hit Girl i Kickass. Typ alla scener från den filmen med henne sparkar rumpa.

Carl: Är inte Hit Girl just den där lilla flickan som är överraskande våldsam och därmed underhållande? Eller skiljer det sig för att hon odlats upp för att bli en sociopat snarare än att hon tvingas dit av yttre omständigheter? Omvärlden betraktar henne väl som en söt liten flicka, medan hennes far inte har några sådana destruktiva föreställningar. En skruvad blandning av Luc Bessons Mathilda från Léon och titelkaraktären i Nikita. Det är väl sant även om Hanna.

Johan: Det är just hon som är Hit Girl och ja, det har du helt rätt i. Snyggt nersablat. Skyller på att allt det mästerliga i scenerna blindade mig.

Carl: Det är onekligen två snygga scener. Får man lägga till Trinitys första fight i The Matrix? Alla vet vem Carrie-Ann Moss är enkom för den scenen. Det är inte bara den flådiga 360-kameraåkningen som gör scenen, utan hennes intensitet och kyla. Keanu Reeves själv kommer ju inte i närheten av den pondusen ens med de coola solglasögonen.

tumblr_n78uhvHzag1ruu897o2_250Johan: Det får man. Om jag får lägga till ett lite senare exempel. Svärdsfajten mellan “The Hound” och Brienne i Game of Thrones. Älskar Brienne som karaktär eftersom de inte bara tagit en stereotypisk man och flippat till en kvinna. Det är en komplex karaktär som inte bara är “hård som en dude” utan även har ett brett känsloregister. Och just den här fighting-scenen gillar jag extra eftersom den står ut lite i serien. Inte bara för att den över huvud taget inte ens är med i böckerna utan har en helt annan ton än övrig fight-scener i serien. En typisk Game of Thrones-fight är ofta extremt mörk och slutar med att man nästan kvävs av ångest. Då blåser den här scenen in som en frisk Pirates of the Caribbean-stinn vind och man får lite välförtjänta friska andetag från seriens i övrigt kvävande svärta. 

Carl: En tredje grupp våldsamma kvinnor är de som inte direkt utsatts för något övergrepp men är frustrerade och vill göra uppror mot patriarket. Förra året fick vi se utsökta Spring Breakers försöka knyta an till denna Thelma & Louise-själ, även om slutresultatet blev en något grumlig soppa. Men det främsta och kanske mest konstruktiva exemplet för mig är Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon. Det är huvudsakligen tre kvinnor som slåss här. Den bittra Jaderäven (Cheng Pei-pei) som aldrig tilläts förverkliga sig själv inom den mansdominerade sfären, den självuppoffrande Yu Shu Lien (Michelle Yeoh) som fått plats bland männen under förutsättning att hon ger upp möjligheten att bilda familj, och slutligen den talangfulla Jen Yu (Zhang Ziyi) som krossas mellan samhällets förväntningar, sin mentors begränsande bitterhet och sina egna motstridiga känslor. Varje strid är en utmaning av rådande normer och en kamp för frihet. Den äldre generationen har kämpat bittert för små framsteg men den unga kvinnan är djupt frustrerad över att hon inte är fri att göra allt som hon vill ens när patriarkatets spärrar börjar släppa.

Även om denna film är den mest intressanta rent tematiskt så är det tre skådespelerskor som även i övrigt dominerar ämnet. Michelle Yeoh har utöver en lång rad härliga Hong Kong-produktioner lyckats spela den kanske bästa kvinnliga karaktären i en Bond-film. Zhang Ziyi har varit framträdande i 2000-talets största fighting-filmer (Hero, Flying Daggers, The Grandmaster). Sist men inte minst var Cheng Pei-pei tidigt ute och spelade huvudrollen i King Hus Come Drink With Me redan 1966. King Hu gjorde flera wuxia med kvinnliga huvudroller, vilket känns uppseendeväckande. Det snackas ju fortfarande om att det skulle vara något avvikande med kvinnliga actionhjältar. Med tanke på att vi har lättare att hitta kvinnor som slåss än män som springer så börjar jag känna att det kanske är något överdrivet. Eller är det något för den kristna världen med sitt madonna-komplex eller effektiva marknadsmodeller?

Johan: Även om det inte är madonna-komplex binärt så tycker jag ändå fortfarande att sättet som kvinnor (och män) framställs på ofta är ganska binärt. Även om det är lätt att hitta coola, starka, hårda kvinnokaraktärer så är det ändå ofta en mansschablon som lagt över en kvinna.

Carl: Det metafor-våld som förekommer i Crouching Tiger, Hidden Dragon är annars så mycket mer intressant än hämndfantasier eller motsvarande. Det finns de som säger att Sucker Punch är underskattad på det planet, men jag vill ogärna underminera mig själv genom att påstå att Zack Snyder gjort något för svårt. Jag är dock öppen för att det kan finnas en del värde i de som tassar i exploitation-minfältet. En sådan som Noboru Iguchi döljer en del coming-of-age-teman i t.ex. Nuigulumar Z och Mutant Girls Squad. Där fyller våldet kanske en billigare funktion att lura till sig omogna tittare. Kanske lite samma som den anime du beklagar dig över?


battle bearJohan
: Ja, det är fan inte lätt. I slutändan får man kanske bara väga det bra mot det dåliga. Come for the mammary cannons, stay for the battle bear with the fluffy heart.

 

 


 

Sugen på mer läsning på temat? (klart du är)

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

  • Pingback: FILMSPANARTEMA: KVINNOR SOM SLÅSS()

  • Trevlig diskussion.

    Elfen Lied, well, det verkar ju vara nåt extra. Minns att du pratat om den på podden tidigare.

    Trinity, yes. Gillar Carls genomgång av de tre svingande kvinnorna i CTHD. Mycket bra sammanfattat.

    • Starta en Elfen Lied-cirkel?

    • Carl

      Tack. Det var roligt att se om CTHD för detta tema och konstatera att den bara blir bättre för varje gång.

  • Pingback: Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss | Jojjenito – om film...()

  • Pingback: Daomadan - Kvinnor, svärd och hästar - Filmmedia.se()

  • Henke

    Gentlemen Broncos?

    Trevligt litet samtal. Har ni funderat på att köra dem i podcast-format istället? ;-)

    Har inte sett en enda anime. Du tappade mig helt där, Johan. Men giffen ser ju minst sagt brutal ut. Det är väl inte hjältinnan som förlorar sina fingrar???

    Men både Hannah och Kick Ass är två bra exempel på sköna tjejactionhjältar. Jag listar en hel del fler i inledningen på mitt inlägg, både tjejer och kvinnor.

    Du har ju med en kommentar om Kill Bill och Quentin. Inte alls ryggade tillbaka!

    Läser med förvåning er tolkning av scenen från Game of Thrones. Jag såg slutet av den fajten som bedrövligt mörkt. Suverän scen, men seriemakarna spelade oss ett spratt när de låter två publikfavoriter slåss mot varandra till döden. Det var verkligen en kontrast mot fajten mellan Prince Oberyn och The Mountain. Vilket slut var mest ångestframkallande? Helt klart fajten mellan Brienne och The Hound! Tycker ja’rå…

    • “Gentlemen Broncos?”
      Ja, och Nuigulumar Z (och Planet Terror osv).

      “Har ni funderat på att köra dem i podcast-format istället?”
      Hade nog inte blivit riktigt samma grej då. Är fortfarande sugen på att experimentera med olika format dock.

      “Jag listar en hel del fler i inledningen på mitt inlägg”
      Du är grym på listor! Försökte treva mig fram efter en intressant diskussion där i början. Kanske skulle valt en annan väg.

      “Inte alls ryggade tillbaka!”
      Det gjorde jag verkligen. Hade med lätthet kunna gå all in på den duden. Men att inte nämna honom alls; sån självdisciplin har jag inte.

      “såg slutet av den fajten som bedrövligt mörkt”

      Det var min tolkning. Och VAAA? Det är ju värsta äventyrsmusiken och The Mountain-fajten var UTAN TVEKAN mest ångestframkallande. Visst var det två publikfavoriter men “rätt” svärdviftare förlorade ju. Här får vi helt enkelt bara komma överens om att du har fel :P

      • Henke

        Jag hade gärna haft fel i detta fall för då har jag kunnat acceptera att The Hound dödde! Mitt hjärta brast i den scenen. Fajten var ju så lång att man hann sitta och tänka/känna ut vem man egentligen hejjade på. Helst hade jag sett Arya gå in och avstyrt fajten, men det gjorde hon otroligt nog inte. Till slut var jag helt övertygad i min känsla och den var att jag hejjade på The Hound! Sen dödde han och jag grät.

        Sen fick vi en av hela seriens mest intressanta scenen, den mellan Arya och en döende The Hound. Varför gjorde hon som hon gjorde??? Otroligt grym scen på alla sätt och vis. Kallt.

      • The Hound är en ball karaktär men the fucker had it commin’. Mitt hjärta brister mer åt att Arya börjar handla lika kännslokallt som The Hound. Antar att hon kan pricka av The Hound från sin lista nu iaf.

    • Carl

      Johans animerade gifar gör sig inte lika bra i radio.

  • Pingback: Filmspanartema: Kvinnor som slåss | Filmparadiset()

  • Fiffi

    Vilket bra samtal det blev, jätteintressant! Kul att ni fick med favvo-Brienne på ett hörn, där är ju en kvinna som VERKLIGEN kan slåss! Och Elfen Lied. Hur sugen blev jag på att se den nu på en skala?

    En liten fråga till Carl: Vad tycker du egentligen om Spring Breakers? Är det utsökt eller en grumlig soppa? ;)

  • Jag tillhör ju en av få som ännu inte sett Kickass. Det finns ingen rimlig ursäkt, det har bara inte blivit av. Men nu känner jag mig mer än peppad (jag tjuvkikade på klippet). Uppskattar också att ni lyfter kvinnorna i Crouching Tiger, Hero mm. Var länge sedan jag såg dem! Och intressant med anime-spaningen. Jag har heller inte sett Springbreakers. Vad ÄR grejen med den filmen?

    • Carl

      Grejen är att det är art house exploitation. Antingen är den giftigt subversiv eller så är den bara taktlös. En film som bör ses, kanske med armarna i kors och ett höjt ögonbryn.

      • Ha ha jag ser alla filmer med armarna i kors och ett höjt ögonbryn ;-) Nä, kanske inte helt sant, men just Springbreakers känns som en sån film där jag skulle sitta å va rätt spänd. Den har låg rating på IMDB och Rotten Tomatoes, ska jag tolka det som att de flesta läste filmen som taktlös?

  • Sofia

    Intressant samtal som rör sig över flera genrer och bra exempel (gillade särskilt referenserna till Hit Girl och Trinity). Jag skulle våga påstå att våld öht ofta blir ganska binärt och kommersialiserat. Frågan är om det blir mer eller mindre intressant om det finns en medveten ansträngning från filmmakarna att göra det snyggt.