Stockholms filmfestival 2014 – Programsläpp

I tisdags släpptes programmet för Stockholms filmfestival 2014, som går av stapeln 5-16 november. Vi delar lite tankar kring festivalen och de filmer vi är mest respektive minst sugna att se.

Helhetsintryck

Niklas: På det stora hela är jag nöjd med själva programmet. Både brett och smalt, med ett par rätt så väntade val. Sedan får man inte glömma de filmer som tillkommer sent och rör om i programmet på ett positivt sätt, som förra årets höjdpunkt Enemy.

Avsaknaden av tidigare gjutna moment som till exempel överraskningsfilmen lämnar jag till mer luttrade besökare att tycka till om, då detta endast är mitt tredje år på plats.

Carl: För några år sedan var festivalens hjärta på Saga på Kungsgatan, men sedan dess verkar festivalens status vara på glid och nu har man knuffat ut en massa visningar (främst inom eftersatta Asian Images och Twilight Zone) till Kärrtorp. Jag tror många tyckte att det var tillräckligt spretigt när man behövde åka till Hornstull och Gärdet. Nu skall man alltså ut i förorten.

Det är också med lite besvikelse jag noterar att man till slut givit upp överraskningsfilmen. Jag minns när Larry Clarks Kids visades i mitten av 90-talet och utmanade publiken. Det var nog inte många där som hade sett filmen annars. Jag minns också när Twilight hade smygpremiär som överraskningsfilm i Stockholm. Efter några oinspirerade val på senare år kulminerade det förra året med Jeff Nichols Mud som stora delar av publiken redan sett och de flesta andra ändå tänkte se. Om konceptet skulle finnas kvar krävdes ett nytänk, men man valde alltså att sluta försöka. Men det kanske blir temporärt, för vi får se en snabb återkomst av Horror Night som man tog bort förra året till mångas besvikelse.

Det som främst glädjer är de festivalfavoriter som dyker upp även i år, främst Hong Sang-soo, Cristián Jiménez och Xavier Dolan. Förhoppningsvis kan man hitta några nya sådana också.

Johan: Ser mest fram emot den nya luftkonditioneringen som ska finnas på samtliga av SFFs biografer (hahahaha, skoja, Stockholms biografer jobbar inte med “luft”). På riktigt nu då. Jag ser mest fram emot gnisslande mikrofoner. “Moderatorer” som maler på om sina tolkningar om filmen trots face2facets regissör tydligt säger att hennes tolkningar är bananas. Se på asiatisk film utan textning. Bli skickad längst bak i kön för att mindre miljömedvetna gäster ska få företräde (folk med pappersbiljett).

Detta kanske inte låter awesome men jag ser faktiskt fram emot att götta mig i ångesten. Det förhöjer stämningen i filmerna. Jag uppmanar er att passa på att se mycket svårmodig film. När du springer mellan biograferna för visningen inte går i tid. När du kommer fem minuter sent, dyblöt av det strilande regnet. När du slår dig ner med blodiga knän efter att halkat runt på höstlöven. Då ska du bara se det som en stämningshöjare.

Störst pepp

De här filmerna har vi sett fram emot mest och måste passa in i schemat.

Niklas: Jag är tråkig i det avseendet och kör på säkra kort, det vill säga filmer som redan har goda omdömen kring sig. Foxcatcher, Birdman, Whiplash och framförallt Nightcrawler har alla potential att tillhöra inte bara festivalens toppskikt utan även hela årets.

Carl: Hill of Freedom av Hong Sang-soo är given. Sydkoreas Woody Allen levererar alltid med sin väldigt egna stil. Ju fler av hans filmer man ser desto bättre blir varje enskild film, så det är passande att han spottar ur sig minst en film om året. Förra året blev vi bortskämda med två, varav Our Sunhi var en av hans bättre filmer.

Guldpalmvinnaren Vinterdvala av Nuri Bilge Ceylan sägs vara ytterligare ett steg upp från härliga Once Upon a Time in Anatolia. Svårt val om man vill sitta 196 minuter på Zita, Klarabiografen eller Skandia. Det här är väl en film som kommer gå upp på bio senare, men det kan vara dumt att chansa på det.

Guldbjörnvinnaren Black Coal, Thin Ice av Yi’nan Diao är ytterligare en film jag har hört mycket bra om. Vissa kallar den en kinesisk Memories of Murder och andra jämför med Claire Denis.

Johan: Det ska det bli kul att äntligen få se Roy Anderssons En fågel satt på en gren och funderade på tillvaron efter att ha blivit snuvad på den på Malmö filmdagar.

Birdman som verkar megaambitiös men samtidigt lättsmält. Känns som ett säkert kort vilket kan vara skönt att ha ibland.

Efter Maps to the Stars bestämde jag mig för att alltid se allt med Mia Wasikowska. Hon väljer alltid intressanta projekt. Samma med Jake Gyllenhaal efter Prince of Persia. Skoja, men han har valt många intressanta projekt på sistone så jag håller tummarna för Nightcrawler.

Det har även blivit lite av en tradition att se Quentin Dupieuxs flippade komedier. Detta är fjärde året nu och filmen heter Reality.

Spännande långskott

Några osäkra kort som kan bli oväntade festivalpärlor eller olidliga fiaskon.

Niklas: Hoppas på att den australiensiska zombiedystopin Wyrmwood levererar, även om risken finns att den är roligare på pappret än i praktiken. Sydkoreanska thrillern A Hard Day vet jag lite om, men tror ändå mycket på. Sen att festivalen beskriver Cub som “Belgisk scoutskräck i sin renaste form” räcker för att jag ska bli nyfiken.

Carl: Voice Over av Cristián Jiménez är kanske ingen vågad chansning eftersom båda hans tidigare filmer har varit väldigt sympatiska. Det är lättsamt och småpretentiöst i en munter kombination.

James Francos andra Faulkner-filmatisering The Sound and the Fury är spännande att se efter hans kreativa men kanske inte helt lättillgängliga försök att göra film av As I Lay Dying förra året.

Israeliska Selfmade av Shira Geffen låter inte överdrivet lockande, men trailern är lite lagom bananas. I de här sammanhangen är trailers ofta bra på att  visa om man är på samma våglängd som filmen. Tidigare exempel är The Legend of Kaspar Hauser och Good Luck, Sweetheart, som hade kryptiska trailers som ändå visade exakt vad det var för filmer. Återstår att se om samma gäller här.

Mari Asato har hakat på doppelgangertrenden med Bilocation och har även tv-spelsfilmatiseringen Fatal Frame. Hon skall vara på plats i Stockholm så jag hoppas kunna se något Face2Face. Vissa påstår att japansk skräck är ute, men jag hoppas att det finns en livskraft här som de gamla gubbarna kanske saknar.

Johan: Jag hittade absolut inga omdömen om The Window. Oklart om det är Rodrigo Susartes långfilmsdebut, enligt IMDB är det det. En konstfilm om kollektivt självmord och en trailer som bara består av en enda lång boffning. Kommer nog bli en lagom kärv film. Det verkar iaf vara fina miljöer (hoppas jag inte får äta upp de orden).

Filmer vi undviker

De här filmerna tänker vi inte se på festivalen av olika anledningar.

Niklas: Sedan förra årets olyckliga val av The Complex svor jag att aldrig se åt J-horror igen. Jag kommer således inte bänka mig framför japanska Fatal Frame. Hopplöst omodern genre som spelat ut sin roll.

Carl: Tydligen undviker hela festivalen japansk film. Sektionen Asian Images är helt tom på japanska filmer. Det är vansinnigt tråkigt.

Jag håller mig långt borta från The Good Lie. Jag har hört att den inte skall vara så hemsk som trailern indikerar, men det är inte något jag vågar lita på.

Johan: Själv har jag hört att “Niklas vågade inte se Fatal Frame” så den ska givetvis ses. Själv skyr jag Gentlemen eftersom den kommer upp på vanlig bio snart. Tunt argument kanske eftersom jag ska se flera filmer som med all sannolikhet kommer på bio snart. Men det är så jag jobbar.

Biografomdömen

Alla har åsikter om de varierande biosalongerna. Vilka är mysigast och vilka undviker vi helst?

Niklas: Skandia är ju en klassiker som man vill besöka minst en gång, avsaknaden av ”skidbacke” till trots. Klart mysigast tycker jag Victoria är, plus att det ligger nära mitt jobb.

Absolut värst är Zitas minsta salong, där jag såg The Complex. Kändes som att sitta i någons sunkiga vardagsrum med trasiga stolar. Sedan kan man fråga sig hur värt det kommer att vara att ta sig ut till Kärrtorp och Reflexen för att titta på exempelvis Wolfcop?

Carl: Jag tror man har bättre benutrymme i de flestas sunkiga vardagsrum än på Zita 2. Lite trevligare hembiokänsla är det på Grand 4. Det är synd att man inte längre har tillgång till alla Grands salonger, för de är rätt mysiga allihop. Grand 1 kan nog vara min favoritsalong, trots att klientelet på Grand brukar ha lite vassare armbågar än på andra ställen.

Förra året konstaterade jag att jag ville spendera hela festivalen på Victoria och den känslan kvarstår. Fontäner och kaffedoft höjer atmosfären. Den överträffar förstås inte Sagas mysighet, men få av de övriga biograferna bjuder in till skönt häng mellan filmerna.

Johan: Glad att de skippat Waterfront det här året med (var ju bara en power point projektor i princip). En sista uppmaning; se en film på Filmhuset. Ta tunnelbanan och ta en promenad i höstrusket. Man kan behöva syretillskott för att inte somna. Dessutom behöver man röra på rumpan för att klara en visning på Filmhusets fåtöljer.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.