Stockholms filmfestival 2014 – Sammanfattning

Stockholms 25:e filmfestival tog slut för nästan en månad sedan och vi har till slut bearbetat våra intryck och separationsångest.

Upplevelse

Niklas: Som alltid lyser dessa dagar upp en annars trist och mörk period under året. Det blir en speciell stämning med alla affischer runt om på stan, att hänga så intensivt med sina filmvänner och att stöta på personer som man inte träffar så ofta annars. Sedan kan man ha synpunkter på vissa delar av själva arrangemanget, men det kommer jag till längre ner.

Carl: Jag hade semester under festivalen och tryckte till slut in 40 filmer i schemat. Om man bortser från att jag var tvungen att skippa ett oannonserat Face2Face så var det ett behagligt schema rent logistiskt, även om det inte lämnade något utrymme att hinna skriva om särskilt många filmer. Jag såg de flesta filmerna ensam,  men stötte på en del filmspanare nästan varje festivaldag. Det är ett behagligt upplägg att inte behöva synka sitt schema och vara fri att fylla eventuella luckor med kort varsel. Oavsett filmkvalitet hade jag alltså en riktigt bra festivalupplevelse.

Infriade förväntningar

Niklas: Nightcrawler: Filmer som visar de mörka delarna av Los Angeles har alltid mycket gratis hos mig, vilket både Drive och Collateral är goda exempel på. Nightcrawler lyfter nästan lika högt tack vare ett Oscar-värdigt psykopatporträtt signerat Jake Gyllenhaal, samt skildringen av en smutsig mediebransch som jag fascineras djupt av.

Whiplash: Efter hyllningarna på Sundance kändes det lite som att en besvikelse inte var helt orimlig. Men Whiplash levererade, mycket tack vare Miles Teller och JK Simmons, men också tack vare att historien ställer spännande frågor kring hur långt det är värt att gå för att nå framgång.

Foxcatcher: Buzzen kring Foxcatcher visade sig vara helt befogad. Långsamt berättad vilket många hade svårt för, men jag tyckte att filmen tjänade enormt på det i längden. Den sanna historien får en dessutom att vilja läsa på ytterligare kring de tragiska omständigheterna.

Carl: Hill of Freedom var nästan en given femma på förhand men det tog någon dags smältande och ett samtal med filmspanaren Fredrik för att den skulle blomma ut till fullo.
Vinterdvala var orimligt hyllad på förhand så det var lite upplagt för besvikelse, men det är över tre timmars filmgodis.

Reality känns mer slipad än tidigare filmer från Dupieux. Det är fantastiskt roligt med en rollfigur som inte är helt medveten om att han lever i en sorts dröm. Han accepterar de flesta absurditeterna, men reagerar på när de bryter mot hans flippade världsuppfattning.
Voice Over är härligt träffsäker familjedynamik. Och riktigt bra barnskådisar imponerar.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är det första jag ser av Roy Andersson och det känns som att den är väl värd alla hyllningar.

Dear White People trodde jag skulle bli olidlig när hela Skandia fylldes av tonåringar som troligen var där på order från skolan. Men de flesta verkade sitta som trollbundna.

Positiva överraskningar

Niklas: A Hard Day: Vem hade trott att man skulle få Jönssonligan-vibbar av en hårdkokt, koreansk thriller? Rapp och underhållande historia som rekommenderas, oavsett om man är ett fan av asiatisk film eller inte.

Wild: Precis som i fallet med Nightcrawler kan jag här ha färgats av en relativt färsk USA-resa när jag gör min bedömning. Wild är inte felfri och lider bl.a. av horribel produktplacering, men jag sugs ändå in i Reese Witherspoons lågmälda resa genom ett hisnande amerikanskt landskap.

Carl: Surprisefilmen (Pride) var ingen fantastisk film, men den var definitivt överraskande och inte något jag skulle ha sett om jag fick välja själv och det är precis vad jag vill ha ut av surprisefilmen.

Labour of Love var en perfekt festivalfilm. Att följa personer i ensamhet peta runt med vardagssysslor borde vara stentråkigt, det var en helt underbar meditativ upplevelse.

Before I Disappear är en kolsvart komedi(?) som hänsynslöst skojar om självmord, överdoser o.d. på ett förvånansvärt charmigt sätt. Den verkade gå hem hos publiken, som tyvärr var ganska liten (p.g.a. Grand 4). Kumiko the Treasure Hunter roade också med kolsvart tragik och är en underbar mix av japansk och amerikansk indiefilm. Både The Coffin in the Mountain och A Hard Day skojar tonsäkert med begravningar och mordhistorier samtidigt som de väver ihop det med typiska thrillerelement.

White God har väl fått bra kritik överallt, men ungersk hundfilm om utanförskap kan låta lite knepigt. Filmen känns som en mer genuin variant av Planet of the Apes-prequelarna.

Lilting visade sig vara en behaglig och lågmäld bagatell med supermysiga Ben Wishaw och Cheng Pei-Pei.

Besvikelser

Niklas: Birdman:Upplägget kändes fräscht i typ en halvtimme, sen blev det snabbt tradigt. Många sevärda skådespelare gör det ändå hållbart till viss del, men med tanke på alla prisnomineringar som nu börjar trilla in så blir man aningen provocerad på grund av att mycket här är så mediokert.

Black Coal, Thin Ice: Några fantastiska scener och otroligt vackert foto, men med tanke på hyllningarna som föregått denna kinesiska noir så höll den inte riktigt måttet. Kändes som den aldrig ville ta slut.

Maps To The Stars: I A History Of Violence och Eastern Promises tycker jag att David Cronenberg visade upp nya sidor av sig själv, med karaktärsdrivna historier som inte krävde några specialeffekter. Men hans senaste försök till satir, Cosmopolis och detta, fungerar inte alls på mig. Överdrivna karikatyrer som det är omöjligt att ha sympati för räcker inte långt, trots den imponerande rollistan.

Carl: Mommy är gjord med ambitionen att publiken skall känna sig frustrerad över det gräsliga bildformatet och det lyckades den bra med. Men det är ju inte så roligt om det är den enda den lyckas med.

Girlhood hade sålts in som att det skulle vara något nytt och fräscht och så visade det sig bara vara samma gamla visa fast lite mer pessimistisk.

Bilocation var ju en av två filmer som skulle fylla törsten på japansk film, men den var riktigt dålig.

Nightcrawler var egentligen helt ok och jag skulle absolut rekommendera den, men när mediokra filmer tokhyllas blir man ju besviken. Black Coal Thin Ice är ett ännu bättre exempel på det. En bra film, men jag hade hoppats på mer än så.

Vinnarfilmerna

Niklas: Girlhood (Bästa film, bästa foto): Som jag redan pratat om i podcasten Den Perfekta Filmen så tycker jag att det är bra att lyfta fram en historia som aldrig berättats på det här sättet förut. Klart hedervärd och fräsch inställning från festivalens sida. Dock känner jag inte att historien tar ut svängarna tillräckligt mer än just det faktumet att det handlar om fyra svarta tjejer i Paris förorter. Kanske gjorde den gåshudsframkallande trailern att förväntningarna höjdes ett snäpp för högt, dessutom.

Carl: Girlhood (Bästa film, Bästa foto) var jag som sagt inte heller särskilt nöjd med. Det känns nästan som att priset var tilldelat på förhand. Att den vann bästa film kan man väl svälja för jag såg inga Competition-filmer som var jättebra, men nog fanns det en hel uppsjö filmer med bättre foto. Det där att SFF bara har relativt nya filmskapare i sin tävlingssektion är kul. Nu verkar man prioritera kvinnliga regissörer också, vilket känns motiverat i ett större perspektiv men begränsande på kort sikt.

A Girl at My Door (Bästa debutfilm) var klart bättre men man får väl glädjas åt att den i alla fall fick någon belöning. Det verkar ju finnas viss xenofobi hos den breda publiken när det gäller koreansk film.

Mommy (Silver Audience Award) var jag ju inte heller särskilt imponerad av. Att distributören råkar vara i samma bolagsstruktur som Silver och dessutom har vissa kopplingar till festivalen gör ju att man funderar över hur det här publikpriset egentligen vaskas fram. Det är ju aldrig några små filmer som vinner, så publikens röster viktas på något icke transparent sätt. Av större värde är kanske att den underbara Before I Disappear vann publikpriset på SXSW, som alltså har roligare publik än SFF.

Helhetsintryck

Niklas: Förseningarna ställde till det en hel del, tyvärr. The Keeping Room tvingades jag stryka helt och hållet, medan den underhållande sportdokumentären Red Army fick överges med en halvtimme kvar, vilket var synd. Till nästa år kommer jag ta ut större marginal när jag schemalägger och kanske stryka några filmer. Att det är svårt att pussla ihop ett fungerande schema är ju i grund och botten något positivt som vittnar om att festivalen har ett rikt utbud av film på programmet.

Carl: Samtidigt som festivalens ambitionsnivå verkar sjunka så är det färre riktiga bottennapp i programmet. Dessutom är det trots förseningar på Park och enstaka trilskande handscanners riktigt bra driftsäkerhet jämfört med för några år sedan. Det är väl fram- och baksidan med digitaliseringen man ser. Det är inte så mycket strul med filmrullar som trasslar till sig eller inte hinner skickas i tid, men det är också en mer utslätad filmupplevelse.

Jag såg 17 filmer på Victoria och 8 på Grand och det är jag nöjd med. Sköna salonger och bra organisation på alla de visningarna. De enda incidenterna var väl att det två gånger var någon person långt bak som vrålade att de skulle tala högre när de bad folk stänga av mobilen och rösta på filmen.

Om allt flöt bra med festivalen så gick det sämre att hitta tid och ork för att skriva om filmerna. Jag har först nu kommit ikapp med att logga allt på Letterboxd (länk till listan över allt jag såg). Framöver borde det dyka upp lite fler recensioner här. Om någon eventuell läsare har önskemål om vilka filmer jag borde skriva om så är jag öppen för input.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.