The Hunger Games: Mockingjay – Part 1

Det är svårt att tro att det bara var drygt två år sedan The Hunger Games exploderade på bio och ritade om YA-kartan. Åtskilliga bleka kopior och uppföljare senare ser vi den tredje delen på månadens Filmspanarträff.

Åsikter om The Hunger Games första två delar

Niklas: Mina största problem med The Hunger Games-franchisen är att själva spelen känns så slätstrukna och befriade från spänning. Det råa våldet gav snarlika Battle Royale en extra nerv, medan den överdrivna satiren gjorde The Running Man till en underhållande framtidsvision. The Hunger Games har ingen av de komponenterna.

Sedan tycker jag att man misslyckas totalt med att förankra kärlekstriangeln mellan Katniss, Peeta och Gale. Som det är nu står den bara i vägen för själva spelen, som i sin tur är rätt trista, och då blir det inte så värst mycket kvar att glädja sig åt.

Och när jag ändå är igång och gnäller, vad är grejen med karaktärernas knasiga namn? Stör mig orimligt mycket på att han heter Peeta eftersom jag direkt börjar associera till pitabröd.

Carl: Jag tyckte att första delen var en frisk fläkt som reaktion på det skräp som följde Twilight-vågen. Det var lite högre visuell ambitionsnivå och den såg ut som en riktig film. Den innehöll också någon sorts samhällskritik, vilket också är ett rejält steg upp från Twilight-stilen som var mer tantsnusk för tweens.

Catching Fire var sämre på alla plan. Så mycket av historien är en upprepning av första filmen och det är slarvigt ihopkastat. Den där visuella ambitionen var som bortblåst och den nya regissören Francis Lawrence hittade aldrig något vettigt driv i berättandet utan det mesta som hände verkade mest motiverat av att det behövdes för att historien skulle gå framåt. Mina förväntningar på Mockingjay var alltså riktigt låga men vissa positiva minnen från första filmen gjorde att hoppet levde.

Johan: Jag störde mig ganska mycket på den visuella stilen i framförallt första filmen. Det var ju antagligen meningen att det skulle vara en provocerande extravagant och skrikig stil men tyckte det kändes som ett lågbudget Lazy Town.

I övrigt tyckte jag det var en stabil film som tack vare Jennifer Lawrence till och med glänste till ibland. Största problemet är som (Niklas redan sagt) att man jämför med Battle Royale för där Battle Royale glänser som mest är Hunger Games som blekast. Med andra ord, filmerna saknade tyngd och det kändes aldrig riktigt som om det var på allvar.

Vad gjorde Mockingjay bra?

Niklas: Känslan jag får av Mockingjay är att de två tidigare delarna ändå har byggt upp mot någonting. Jag ska inte säga att det varit helt värt de frustrerande timmarna med föregångarna, men Mockingjay har ändå vissa ambitioner och läget i Panem känns mer tillspetstat än tidigare. Att fokus ligger på propagandakriget mellan distrikten och huvudstaden känns någorlunda fräscht om än rätt övertydligt, men som Carl är inne på här ovanför så får man vara tacksam för det lilla.

Jag tycker också att det visuella har ryckt upp sig rejält. När Katniss vaknar upp i rebellernas medbay börjar jag genast referera till Alien-filmerna, likaså när hon likt en ung Ellen Ripley räddar en rödhårig katt. Gillar helt enkelt att filmens utseende drar mer åt science fiction-hållet än de tidigare delarna, vars futuristiska element främst bestod av statister som såg ut att vara hämtade från valfri Lady Gaga-musikvideo.

Sedan har man en strålande birollslista att luta sig mot. Julianne Moore, Philip Seymour Hoffman, Jeffrey Wright och Donald Sutherland gör att intresset hålls uppe längre än vad det annars skulle ha gjort.

Carl: Det är verkligen gamlingarna som bär filmen.  Moore och PSH gör ju väldigt mycket med det lilla de har att jobba med. Utan att göra något överdrivet infernaliskt så blir det efter hand tydligare och tydligare att de inte nödvändigtvis är någon ohämmat godhjärtad rebellorganisation. Det är en vinkel som man inte direkt väntar efter att man planterat dem som Star Wars-rebeller. Donald Sutherland är lite mer extravagant rolig som kejsare Palpatine en ondsint president som blir mer och mer besatt av en vendetta med en tonåring.

Det känns ofta som att det finns en tanke bakom bildernas komposition och kamerans placering. Flera gånger visas polisbrutaliteten via reflektioner i de ansiktslösa Power Rangers-polisernas visir. Det är till och från riktigt tilltalande.

Johan: Natalie Dormer som någon slags Comic relief tyckte jag var ganska awesome. Julianne Moores awkward pep talks. Skådisarna var överhuvudtaget grymma rakt igenom. Synd att de inte kunde ta ut svängarna som i de första filmerna. De har liksom adresserat  alla mina klagomål med första filmen men kanske skjutit lite över ribban ibland.

Flippade lite på triangeldramat i första filmerna så skönt att de tonat ned det lite och jag bara behövde ge mig själv en ynka facepalm.

 

Vad gjorde Mockingjay sämre?

Niklas: Även om det är skönt att slippa se själva spelen en tredje gång så kvarstår problemen med huvudrollstrion. Liam Hemsworths karaktär är visserligen inte lika menlös som i de två första filmerna, men ändå inte särskilt spännande. Josh Hutcherson är likblek som Peeta, och det börjar verkligen bli dags att ifrågasätta Jennifer Lawrence, som i princip endast växlar mellan de två känslolägena apatisk och storgråtande. Det gör Katniss till en onyanserad hjältinna som det är svårt att heja på.

Precis som de tidigare filmerna är Mockingjay dessutom alldeles för lång och det känns som att det är mycket här som gott kunde ha strukits. Var det förresten bara jag som reagerade på att Power Rangers-vakterna som Carl nämner känns väldigt inspirerade av The Stig från Top Gear?

Sen är jag inte helsåld på Woody Harrelsons karaktär. I synnerhet inte när han här ser ut som en 30 år äldre, nedsupen version av figuren Snow från tv-spelet Final Fantasy XIII.

snowhaymitch

Carl: Det är lockande att säga att hela serien är för lång och kunde fått rum i en film. Mer rättvist är väl att miniserieformatet skulle göra sig ganska bra på tv med ett avsnitt i veckan. Och det är väl inte det värsta att man får chansen att se tv-serier på stor duk. Om man bortser från att man får betala 600 kr för att se hela spektaklet utspritt över tre-fyra år.

De där genomtänkta bilderna jag tyckte om är också till stor del en svaghet. Ofta verkar man ha ett antal klara bilder för ögonen men ingen aning om hur man skall komma från den ena till den andra. Det saknas flyt och den ryckiga klippningen skär sig. Lägg därtill att publiken oftare får se närbilder på Jennifer Lawrence ansikte istället för att publiken får reagera själv på vad hon ser. Det är förstås ett sätt att ersätta den inre monologen från boken, men det blir parodiskt och möjligen stötande när publiken reduceras till spädbarn som bara kan tolka ansiktsuttryck snarare än omvärldsintryck.

Eftersom inget händer i filmen så verkar Francis Lawrence känna ett behov att skapa spänning där den inte finns. Nedräkningar och korsklippningar används frikostigt enbart för att skapa nerv. Det är spoofmässigt genomskinligt att man skall få höjd puls av att någon räknar ned sekunderna snarare än av att en unge springer i en trappa och kanske blir utelåst med diffusa konsekvenser.

Johan: Tycker det är väldigt märkligt att, likt Alice Bah-Kuhnke, önska livet ur folk som det är synd om. Är det inte bättre att önska att de hade det bättre istället. Ologiskt effektsökeri som går hand i hand med vad som verkar vara allas nya agenda nu för tiden; att gå all in på att få allt så mörkt och gritty som bara är möjligt. Även om jag stör mig väldigt på sådanna tankevurpor så känns det ändå som någon iaf har ansträngt sig att komma på lite intressanta tankegångar här. Speciellt om man sätter filmen rygg mot rygg med magplasket Divergent.

 

Förväntningar på Mockingjay Part 2

Niklas: Med tanke på att serien blivit lite bättre för varje del så finns det ändå en optimist inom mig som säger att det blir ett storslaget avslut på The Hunger Games-sagan. Även om jag inte har några större problem att hålla mig till november 2015 för att få se hur allt slutar så gör Mockingjay mig rätt sugen, vilket jag inte hade trott på förhand. Sedan känns det inte omöjligt att jag i efterhand kommer att omvärdera hela franchisen, i synnerhet när den ställs mot andra YA-filmatiseringar som Twilight, The Maze Runner, Divergent, Ender’s Game, m.fl.

Carl: Efter första filmen var jag ganska ointresserad av vad som skulle följa och de två följande filmerna har inte antytt att det finns något intressant mål att gå mot. Jag har inte heller något som helst förtroende för att Francis Lawrence kan göra något som höjer källmaterialet. Hans tidigare meriter är att ha slaktat Constantine och I Am Legend. Men har man redan offrat sex timmar är man väl pot-committed och måste se den avslutande delen.

Johan: Jag hoppas ändå på att del två fortsätter i samma stil som del ett. Fast lägger i en liten tempoväxel. Just nu behandlas de små vändningarna i filmen som slagskepp från shamalamadingdong. De har nog större effekt om de flaxar genom vändningarna som en koffeinstinn härmskrika.

Till sist önskar jag verkligen att bolagen slutade slakta potentiellt bra filmer på det här viset och bara gör dem till tv-serier som visas på bio istället. Vill inte vänta ett år på nästa avsnitt.


Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Läs vad övriga bloggare har att säga om filmen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.