Världen runt på 30 filmer igen

För något år sedan skrev jag om den årliga Letterboxd-utmaningen att se 30 filmer från 30 olika länder på en månad. Någon uppföljning av förra årets resultat blev det aldrig, utan det fick falla i träda som är brukligt för dylika uppmärksamhetsprojekt. Men nu har det varit mars igen så det blev dags att damma av världsfilmen.

Helt dött har det kanske inte varit då våra årsbästalistor inhyste filmer från Tyskland, Ryssland, Ungern, Österrike, Kina, Frankrike, Sverige, Italien/Albanien, USA och var nu The Lobster kommer ifrån (Irland, Storbritannien, Grekland, Frankrike och Nederländerna).

Förra årets utmaning gleds igenom på ett bananskal tack vare en uppsjö lättsedda storfilmer som var svåra att undvika. Nyligen Oscarsnominerade Ida (Polen), Mandarinodlaren (Estland), Wild Tales (Argentina), The Broken Circle Breakdown (Belgien) och Leviatan (Ryssland) brottades med erkända klassiker som Rashomon (Japan), Pather Panchali (Indien), Christiane F (Västtyskland), Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives (Thailand) och The Girl Who Knew Too Much (Italien) och framtida klassiker som Cirkeln (Sverige) och Miss Granny (Sydkorea).

Precis som påsken kom hela mars väldigt tidigt i år och jag har inte haft tid att leta upp filmer på biorepertoaren utöver Guldbaggehelgen på Filmhuset. En trist situation som förpassat mig till det som visas på tv eller strömmar från internet, vilket varit en blandad upplevelse.

Netflix har ett fantastiskt varierat utbud, men tyvärr inte för oss i Sverige. Kikar man under kategorin Världen runt bjuds vi på knappa underkategorier för fem europeiska länder och en för hela Asien, medan Afrika och Sydamerika lyser med sin frånvaro. Asien i sin tur är en samling av ett trettiotal filmer, varav inga är från Mellanöstern. Den amerikanska sajtens asiatiska samling är tillräckligt diger för att brytas ned i fem underkategorier och det finns två kategorier för afrikansk film. Är den svenska Netflix-publiken så simpel att det inte finns en marknad för att fixa visningsrätter här också? Ett exempel är Sion Sonos senaste mästerverk Tokyo Tribe som visades på Göteborgs filmfestival för över ett år sedan och inte finns tillgänglig i någon form i Sverige. Det är kanske en nischad marknad men vem tjänar på att filmen inte går att se alls här?

På tal om Göteborgs filmfestival så är Draken film en tacksam källa för strömmande film från hela världen. Är det mångfald man är ute efter så är det en guldgruva. Däremot är det kanske inte den bredaste katalogen eftersom festivalfilm normalt har större konstnärliga än kommersiella ambitioner. När man ser en film om dagen så vill man ju gärna mata hjärnan med en skön Dario Argento eller Sion Sono emellanåt för att lätta upp lite. För sådant vore det skönt om Netflix hade lite mer att erbjuda.

tokyo-tribe

Nog gnällande om att framtiden kommer för långsamt. Låt oss istället se på några av årets höjdpunkter som inte bör missas:

Miraklet i Lourdes (Österrike, 2009). Jessica Hausner har snabbt seglat upp som en personlig favorit med sina överdrivet genomtänkta bilder och sylvassa studier i den civiliserade människans småsinthet. Den här stygga skärskådningen av religiös turism och religionens funktion påminner mig om Måns Månssons härliga slakt av Roland Hassel, true crime-fantaster och Palmemordet som kulturellt fenomen.

Borgman (Nederländerna, 2013). Jag får väl skämmas lite för att Alex van Warmerdam är den enda regissör jag känner till som gör holländsk film. Men han är å andra sidan en enastående representant för detta lite udda land. Borgman är lagom delar absurd och fullkomligt diskbänksrealistisk för att vara underhållande och bitande mot eller för social segregering.

The Forbidden Room (Kanada, 2015). En helt unik film som en hypertextuell dröm berättad genom en vild blandning av experimentell teknik och stumfilmsestetik. Detta liknar inget annat och är något av en utmaning till en början, men i slutändan hänger allt ihop på ett svårbeskrivligt sätt. Filmmagi på hög nivå.

The 36th Chamber of Shaolin (Hong Kong, 1978). Enligt många är denna Shaw-film en av de främsta kung-fu-filmerna. Från tiden innan kung-fu och wuxia blev actionkomedier på 80-talet så är det här en närmast perfekt strukturerad actionfilm med konfliktuppbyggnad, träningsmontage, moralfilosoferande och slutstrid där inget känns som en transportsträcka.

Den ryska arken (Ryssland, 2002). Entagningsfilmen som helt utspelar sig på Eremitaget i Sankt Petersburg lyckas utnyttja kontinuiteten till att belysa den ryska historien på ett känslofyllt sätt som smyger sig på helt oväntat. Jag var ju inte så imponerad av förra årets Victoria som också gjordes i en tagning men här är det mer en atmosfärskapande teknik än en gimmick.

About Elly (Iran, 2009). Jag är sist på bollen med Asghar Farhadi, men det kanske finns någon som bara sett Nader och Simin – en separation och kanske Det förlutna. Denna stressiga dramathriller är otroligt välspelad och samhällskritiken är så djupt invävd i historien att den kanske inte finns där. När mysteriet nystas upp ändras hela tiden bilden av vem som bär skuld och vad som egentligen pågår.

Tokyo Tribe (Japan, 2014). En japansk hiphop-musikal med tydliga influenser från The Warriors. Det här får man förstås inte missa.

Timbuktu (Mauretanien, 2014). En varm och humoristisk men samtidigt skrämmande och ångestladdad film om jihadistockupationen i Timbuktu. En förvånansvärt njutbar film som lyckas fånga både det kortsiktiga behovet att mota undan dårarna som kompenserar sitt lilla ego med stora automatvapen och det långsiktiga behovet att bygga ett inkluderande samhälle som tar bort värvningsbasen.

Kråkor (Polen, 1995). Lillgamla ungar kan ju vara bland det värsta som finns på film, men här är knattarna helt underbara små melankoliska filosofer. Utan överdrivet mycket dialog skildras perspektivskillnaden mellan barn och förälder på ett berörande sätt.

Escape From Babylon (Trinidad & Tobago, 2013). Taffligt realiserade Miami Vice-influenser säger det mesta om den positiva ambitionsnivån och de bristfälliga förutsättningarna för den lokala filmproduktionen i det lilla öriket. Det är inte nödvändigtvis en bra film, men det finns en väldig glädje i att se skaparkraften och viljan till ett lokalt perspektiv.

Gå gärna in och kolla resten av samlingen här. Det är alltid en kul utmaning och nästa år skall jag försöka vara ute i lite godare tid så jag kan tipsa andra att haka på.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Sofia

    Imponerande projekt! Jag fick inte intrycket av att du vänt dig till Triart, visst har de en streamingtjänst? Och om Folkets Bio håller i sig borde väl de ge bra förutsättningar för nästa år?

    • Carl

      Både Triart och Folkets Bio har trevligt utbud, men jag har viss aversion mot hyrfilm. Abonnemangstjänster inbjuder mer till blinda chansningar. Möjligen betyder det att sådana tjänster kommer undan med sämre filmer, så jag kanske får tänka om.

      • Sofia

        Aha. Jag tänker inte så mycket på slika skillnader eftersom jag inte utnyttjar någon av dem i någon större utsträckning.

  • Blir ju helt klart sugen på Den ryska arken om inte Victoria var imponerande nog.

    • Carl

      Överhängande risk att du inte är fullt lika övertygad om den rangordningen mellan dem.

  • Det är så extremt irriterande att Netflix i Sverige har så mycket mindre utbud än exakt samma tjänst i USA. Det är skäl nog till att bojkotta Netflix med alla medel som står mig till buds.

    Kul projekt annars, men tyvärr kokar jag över av ilska av tanken på Netflix så jag kan inte riktigt ta in dina tips just nu…

    • Carl

      Att se alla de tipsade filmerna kan få dig på gott humör igen. Jag kan inte utlova några glasklara paralleller till Buffy, men de finns nog där. Förutom att Buffy finns på Netflix, vilket kanske också kan sätta stopp för vreden.