Månadens filmspanarfilm är för ovanlighets skull en gammal pärla på Cinemateket. Kopplingen till nutiden smyger sig in då det börjar bli dags att slipa knivarna inför Kenneth Branaghs remake av Döden på Nilen som kommer nästa höst. Vi har alltså sett John Guillermins Poirot-slipsten från 1978, som visar sig vara ett filmiskt höstmys motsvarande en rykande kopp te och nybakade scones. Filmen kunde nästan vara en Colin Nutley-produktion med sina soldränkta pyramider och tempel längs den mytomspunna floden, fylld med bländande vita linnekavajer och mordoffer. Det senare är kanske inte är lika vanligt som filmstödssemesterkänslan, vilket signalerar att Agatha Christies penna ligger bakom. Continue reading →
Det är lätt att ösa lovord över Jordan Peeles förmåga att följa upp den omåttligt hyllade Get Out med en mer underhållande skräckkomedi. Continue reading →
Vissa trassliga kulturkillar har lite svårt att ta vara på de chanser som ges. Ibland behöver de både en andra och tredje chans. Som tur är har Ethan Hawke just fått ett tredje försök på sig att göra regidebut. Denna gång ger sig Hawke på en äventyrslös biopic om en musiker lika bortglömd som Hawkes tidigare filmer.
Continue reading →
Det finns de som längtat efter att David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo skulle få uppföljare. Likt en illvillig ande i flaskan har Hollywood beviljat denna önskan, men med den diaboliska twisten att det inte är David Fincher som filmatiserat resten av Stieg Larssons trilogi. Istället har skräckfilmaren Fede Alvarez tagit sig an David Lagercrantz oönskade fjärde bok i trilogin. Continue reading →
Vi har sett den senaste filmen om en etablerad kulturman som tvingar en yngre kvinna att fatta mod och ta till vara på sin talang. När kvinnans kommersiella status överträffar mannens uppstår konflikt. Men nog om A Star Is Born, det här skall handla om osedlig litteratur under la belle epoque. Continue reading →
Vi har sett den senaste filmen om en etablerad kulturman som tvingar en yngre kvinna att fatta mod och ta till vara på sin talang. När kvinnans kommersiella status överträffar mannens uppstår konflikt. Men nog om Colette, det här skall handla om Bradley Coopers Oscarsfiske. Continue reading →
Damien Chazelles förra film La La Land fick viss kritik för att en vitsnubbig Ryan Gosling stal rampljuset från jazzens svarta ursprung. Så efter förra årets Hidden Figures, en film om en grupp svarta kvinnors roll i NASA:s rymdprogram, är det naturligt för just Chazelle att låta Gosling ikläda sig rollen som Neil Armstrong och norpa tillbaka rampljuset. Continue reading →
