American Hustle

Oscars-kommitténs kärleksaffär med David O. Russell växer sig starkare med American Hustle och det är svårt att inte ryckas med i denna överdrivet 70-talsosande korruptionskomedi.

Med titeln följer en förväntan att filmen sorteras in i den strida ström av skärskådningar av den amerikanska drömmen som flödar ur landets filmindustri de senaste åren. Kanske bottnar den nuvarande nationella identitetskrisen i att större delar av medelklassen blivit varse att deras dröm var ett luftslott byggt av skrupelfria lurendrejare och korrupta politiker. American Hustle är en löst verklighetsbaserad historia om just denna sorts personer men genom sitt historiska perspektiv blir det mer en påminnelse att det inte var bättre förr.

Den geografiska placeringen i Atlantic City är perfekt för just denna historia. Jeremy Renners korrupta men välvilliga borgmästare har visioner om att staden skall resa sig ur askorna på det sätt som skildras i Louis Malles Atlantic City. Samtidigt påminner castingen av Jack Huston och Shea Wigham från Boardwalk Empire att stadens glansdagar var kantade av organiserad brottslighet och skenande korruption. De sympatiska småskojare vi skämtsamt får följa ter sig harmlösa men ett steg bort lurar ett genomruttet samhälle där den hänsynslösa egoismen industrialiserats. Många kritiker pekar på att Russell gör en blek kopia på Scorsese, men det är snarast ett effektivt åkallande av den värld som etablerats i exempelvis Maffiabröder (Goodfellas). Det är en nostalgisk syn på New York där ärliga arbetare är förlorare och alla med lite ambition hittar genvägar. Och trots denna mörka världsbild präglas tonen av en svart humor.

Stadigt förankrad i denna dystra värld kan American Hustle berätta sin lättsamma historia lite i utkanten och helt fokusera på en rad färgsprakande karaktärer. Alla får utrymme att ha sin egen utveckling med baktankar som är mer eller mindre uttalade. Med en så stjärnspäckad ensemble är det imponerande att ingen känns underutnyttjad och alla ges gott om svängrum att sätta sin prägel på filmen. Det är hela tiden underhållande och karaktärerna växer sig starkare ju längre filmen lider. Detta är klassisk Hollywood från sin bästa sida och det är logiskt att Oscars-nomineringarna haglar över filmen.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).