Boxtrolls

Two wrongs don’t make a right, men hur är det med tre? Barnfilm i 3D där alla talar svenska är en utmaning som inte är utan belöning.

Det första man slås av i denna film är att titelns översättning stannat av halvvägs. Varför heter den Boxtrolls istället för Boxtroll? Är varumärket viktigare än en grammatiskt begriplig titel, eller är det en konsekvens av den kunskapsfientliga verklighet som gjort att skolan skakat av sig vård och omsorg som ledande politiskt buzzword i den nyligen avslutade valsäsongen? Möjligen räknar man med att barnen är mer bekväma med engelskklingande ord då man inte heller har brytt sig om att översätta namn som Eggs, Snatcher eller staden Cheesebridge.

Det är dock lätt att sluta grunna på filmens språkliga metafysik när de stop-motion-animerade lådtrollen börjar skutta fram på duken. Det är små figurer som skulpterats med en känsla som inte låter sig simuleras i datorer. Bara en sådan sak att bakgrunden är faktisk liten scenografi skapar en riktig liten värld som bjuder in åskådaren.  Det går inte att värja sig mot detta, till skillnad från tråkiga Pixar- eller Disney-animationer.

För att fortsätta den jämförelsen är det med respekt man kan konstatera att Boxtrolls inte gör några försök att appellera till en vuxen publik genom taffliga vuxenskämt. Istället består humorn av slapstick som fyller salongen av barnskratt medan föräldrar och undertecknad tittar menande på sin granne. Historien är spännande som en julkalender och folkmord blandas med klasskamp på ett sätt som säkert kan vara rimligt för en 8-åring. Överklassen bär vita hattar och äter ost, vilket driver desperata rödhattade klassresenärer till att gå över lik. Just färgvalet leder förstås tankarna till Ryssland, men det är kanske ett exempel på att hjärnan bör vara avstängd eller tillhöra ett barn när man ser denna historia.

På något sätt känns det ovärdigt för Sir Ben Kingsley att lämna Oscarsstatyetten hemma och ikläda sig rollen som animerad skurk. Då känns det mer upplyftande att se den svenskdubbade varianten där vår motsvarighet Claes Ljungmark tar det lite mindre steget upp ur en Arne Dahl-källare på Gärdet. I övrigt är röstskådespeleriet förvillande likt en Red Bull-reklamfilm, på gott och ont.

Det är som sagt en väldigt sympatisk film både i den tryggt barnvänliga berättelsen och den varma animationen. Om nu Studio Ghibli är på väg att avveckla sig så kan det kännas bra att Laika (som även gjort Coraline och ParaNorman) kan ta över ansvaret som alternativ till Pixar och Disney.


Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Se om de andra har bättre kontakt med sitt inre barn:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).