Cat Funeral

Efter några års uppehåll är den efterlängtade koreanska filmfestivalen Seoul-Stockholm tillbaka och vi har sett öppningsfilmen Cat Funeral.

Det finns väl inget så säljande som katter, vilket tidigare har noterats när japanska Rent-a-Cat var första film att sälja slut på Stockholms filmfestival härom året. Mina förväntningar på Cat Funeral var en upprepning av det sötquirkiga som den japanska filmen levererade. Att filmen är baserad på en webtoon och den manliga huvudrollen innehas av K-popsnöret Kang In från pojkbandet Super Junior förstärkte förväntningen på en cyniskt kommersiell sötsliskig romcom.

Värdet i en festival just för koreansk film är att man inte kan ha samma förväntningar på filmer inom samma genre från olika delar av världen. Koreanska romcom-succéer som My Sassy Girl och Miss Granny har lite gemensamt med något som kan hostas upp i Hollywood, även om den förstnämnda fick en amerikansk remake. Gemensamt för dessa och Cat Funeral är en kraftfull kvinnlig huvudperson som tar för sig på ett närmast missanpassat sätt som drar västerländska tankar till Seinfelds Elaine. Skillnaden i Cat Funeral är att Jae-Hee (Park Se-Young) är yngre och ännu odlar skinnet på näsan och kanske är historien självbiografisk ur hennes perspektiv så hon framställs i synnerligen gott ljus allteftersom historien vecklar ut sig.

Som helhet är det inte någon särskilt djup film, vilket inte är så konstigt när den behandlar en romans mellan två omogna personer som varat i något år och sedan utvecklats till ett nostalgiskt förgånget något år senare. Känslan är att den serietidningsmässiga grundstoryn adapterats troget med lite substans som binder samman rutorna. Däremot gör både Kang In och Park Se-Young sympatiska och trovärdiga roller som bär filmen.

Det är förvånansvärt lite vältrande i gulliga kattklipp

Historien börjar som sig bör i slutet, när det före detta paret återförenas för att begrava sin gemensamma katt. Genom tillbakablickar byggs en romantisk förhoppning upp om att det kanske finns chans till förlåtelse och nyfunnen gnista parallellt med trevande återbesök på platser som tidigare spelat en roll i deras förhållande. Strukturen påminner om den kanske bästa anti-romantiska filmen Blue Valentine som också skapar rosafluffiga romansförhoppningar innan verkliga insikter smyger sig in.

I den filmen används väl parets hund lite som en metafor för förhållandet, men inte på samma övertydliga sätt som titelns katt används här. Det är förvånansvärt lite vältrande i gulliga kattklipp utan den syns mest i nutiden då den avlidna kraken kånkas runt i en låda som båda huvudpersonerna betraktar med en förståelse om dess symbolik. Övertydliga metaforer är lätt att rulla på ögonen åt, men det fungerar alldeles utmärkt jämfört med metaforlösa filmer där det istället måste pladdras en massa. Det är som en upprörd filmlärare proklamerar i Oki’s Movie: Telling it like it is won’t get you there.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).