Claire’s Camera

Hong Sang-soo jämförs gärna med Eric Rohmer, så det är tacksamt att han obekymrat eldar på det med en titelreferens till Claires knä. De generella likheterna mellan de två herrarnas lättsamma studier av moraliska gråzoner hos medelålders män och yngre kvinnor är onekligen närvarande, även om de kulturella skillnaderna mellan 70-talets Frankrike och nutidens Korea gör direkta jämförelser grumliga. Det finns också en påtaglig skillnad i Hongs till synes mer riktningslösa betraktelser kring hans rollfigurers oförmåga att forma en sammanhängande moral.

Som tittare introduceras vi till rollfigurerna med minimal kontext och får vår uppfattning om vilka de är nästan helt utifrån deras interaktioner med deras nya bekantskap Claire (Isabelle Huppert), som inte heller introduceras. Det triangeldrama som dukat bordet inför filmen växer sakta fram via små avslöjanden som i slutänden inte ger mer än vaga konturer. Vi får aldrig någon tydlig indikation på hur Kim Min-hees Man-hee (han ansträngde sig inte överdrivet för att skilja dikt och verklighet med det namnet) egentligen uppfattar den relation hon har eller har haft med regissör So. Det finns inte mycket som tyder på att hon har någon klar bild av det själv.

Oförmågan att se sina egna känslor och drifter som komplicerande faktorer i en moraluppfattning som mest appliceras på andra är ständigt återkommande hos Hong. Någon säger dumheter orsakade av avundsjuka eller sårat ego och mottagaren tror att det är dumheterna i sig hen behöver förhålla sig till. Att bygga ett filmuniversum på att insikt kan skapas från att endast betrakta de förvirrade människorna långsamt och upprepat är grunden för detta filmgeni. Det finns dock något förminskande i att Claire kliver in i filmen som en god fe och explicit beskriver Hongs metod.

Alla Hongs filmer har en förmåga att skapa synergier

Många av hans filmer innehåller sylvassa repliker som är användbara verktyg för att se hans filmer, men här blir det för slarvigt och grovt. Manus brukar väl inte vara överbearbetat i timmar räknat, men kanske var fokus inte vad det borde mitt under brinnande filmfestival i Cannes. Möjligheten att slänga ihop något hastigt när Huppert ändå var i närheten verkar ha varit för stark för att bromsa och ge historien lite utrymme att växa. Och det behöver kanske inte vara fel. Alla Hongs filmer har en förmåga att skapa synergier med alla tidigare och senare filmer, så även de mindre filmerna är värdefulla i helheten.

Möjligen lider filmen lite extra av att vara inklämd mellan filmer som behandlar en del av dess teman mer utförligt. Yourself and Yours dansar också runt en central händelse som tittaren inte vet så mycket om men som genererar ohälsosam avundsjuka och misstro. Även där är den skambelagda unga kvinnan i centrum svårläst, men hon är också mer av ett objekt och det är de övrigas reaktioner på henne som filmen handlar om. Här är det mer Man-hees hanterande av omgivningen som står i centrum, vilket blir lite knepigt när hon är lite blek. Samma skulle man kunna påstå om Our Sunhi, men där är det inget problem. En trolig förklaring till denna orättvisa reaktion är att Kim Min-hee spelar ungefär samma rollfigur i On the Beach at Night Alone och där får mycket mer utrymme att bli en uttrycksfull person.

Att filmer skall ses som isolerade fenomen utan att peta in dem i ett sammanhang förespråkas ibland. Antagligen inte av de som uppskattar Hong Sang-soo. Att det mestadels är slöseri att spekulera kring filmernas eventuella självbiografiska drag kan man väl köpa, men det svårt att bortse från att de flesta filmerna för samtal med varandra. Då framstår denna film som blek i samlingen, även om det är givet redan när Jeonwonsa Films-logon dyker upp att det är en njutbar film.


Denna Filmspanarfilm avnjöts på Cinemateket i samarbete med Franska filmfestivalen. Det är glädjande att det finns en drös organisationer som gör att man inte måste se Disney när man vill gå på bio. Läs även vad någon enstaka övrig Filmspanare fick ut av filmen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).