Stallones vitala

Cliffhanger

Jag tvingades se den här filmen för att utröna om det är något utöver “Die Hard på ett berg”. Världen är ju tyvärr beskaffad så att när det dyker upp en banbrytande film som Die Hard så skall den kopieras av de som inte är kreativa nog att komma på något nytt. I bästa fall förfinas konceptet och leder till något ännu bättre, men i de flesta fall är det andefattiga försök att tjäna en enkel slant. Anlitar man Renny Harlin att regissera så är signalen rätt tydlig var intresset ligger. Harlin var ju ett lukrativt namn i början av 90-talet efter kassakor som Terror på Elm Street 4 och Die Hard 2. Knappast några minnesvärda filmer, men pengarna räknades hem med råge.

Cliffhanger ansluter sig till den där samlingen med höga berg och djupa dalar och det är inte så konstigt att den nominerades både till tre Oscars och också fyra Razzies. Efter att Sylvester Stallone tramsat runt med Tango & Cash, Oscar och Stanna! Annars skjuter morsan skarpt fanns det kanske ett behov att göra något macho och helt humorbefriat. Eller kanske snarare att det inte fanns något behov kvar att försöka vara rolig, efter att till slut ha lyckats med det i den sistnämnda. Sly har kanske aldrig haft någon jättetalang att skriva komiska manus, men att göra en Die Hard utan att ens försöka lätta upp dialogen är dödsdömt. Det är så stelt och träigt att inte ens en gravt överspelande John Lithgow kan liva upp eländet. Humorn summeras elokvent i Stallones dräpande one-liner innan Lithgows öde beseglas: “Keep your arms and legs in the vehicle, at all times”. I bästa fall finns en tilltalande absurdism i den sortens icke-humor, men mellan Harlin och Stallone går den förlorad.

Stallone är som bäst när han får vara lite trasig och ångerfull och just denna stämning får råda i en scen direkt efter inledningens fiaskoartade bergsräddning. Men säg den glädje som varar för evigt, eller ens ett par minuter i det här fallet. En stor anledning till att historien snabbt rasar i bitar är en klåfingrighet att göra spektakulära scener trots att de motverkar helheten. Inledningen skall både ge en hisnande actionupplevelse, en känslomässig schism mellan Stallone och hans sidekick och djup ånger hos hjälten själv. Det första lyckas med bravur då det utan tvivel är filmens höjdpunkt och exakt vad man förväntar sig från en bergsklättrarthriller. Däremot missar scenen fullkomligt de andra poängerna eftersom publiken får se exakt hur fel den negativa tolkningen av händelserna är. Hade ansvarsfrågan varit grumligare eller rent av okänd skulle de förgiftade känslorna varit starkare och kanske till och med övertygat tittaren. Nu blir det bara en tröttsam väntan på det uppenbara.

Något mer fascinerande är skurkarna. Deras spektakulära flygplansheist är överdrivet avancerad och samtidigt uselt genomtänkt. Det är väl så det fungerar mest, att det krävs ett visst mått av idioti eller bristande omdöme för att man skall kasta bort sin kompetens på grov brottslighet. Men just de här skurkarna är värre, ty de påminner i mycket om extremsportjunkiesarna i Ericson Cores Point Break-remake från tidigare i år. Tack och lov är det här en bättre film än så, men känslan är att det här är en större inspirationskälla för den dikeskörningen än den faktiska Point Break var.

Ytterligare exempel på den inkonsistenta nivån är blandningen mellan påkostat flygfoto över storslagen natur och den taffliga studiokänslan när kameran är lite närmare skådespelarna. Det blir fullt naturligt att Stallone efter en ofrivillig simtur i en isvak obekymrat sitter och tar en liten pratstund istället för att ta sig in i värmen och hitta lite torra kläder, som vore det Titanic. Inte för att det är så mycket kläder att byta mer än den t-shirt han glider runt i för att inte dölja sina svällande muskler i onödan, snöoväder till trots. Det är som om han inte kan släppa Rocky/Rambo-självbilden trots att den stora lockelsen att göra en tafflig Die Hard på ett berg borde vara just att komma ifrån det där facket som han inte hör hemma i. Istället blir det här ytterligare en av filmerna som ger Sly dåligt rykte som en endimensionell actionhjälte. Det talas mycket om att det gamla filmstjärnesystemet är borta nu och frågan är om det inte var just den här sortens film som fått detta system att ruttna bort.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).