Stallones vitala

Cobra

Som en reaktion mot tramsiga snutkomedier och naivt gnäll om polisbrutalitet skapade Sylvester Stallone sin kanske mest ikoniska roll som busets skräck Cobra.

Det här är en film som alltid har varit närvarande sedan mellanstadiet då en kompis tyckte att den var det coolaste som någonsin kunde skapas. En film som klippt bort 50 minuter blod och våld för att få ned en X-rating till R tilltalar naturligtvis tween-pojkar men nu har glansen kanske försvunnit lite. Det är dock fullt möjligt att det här är en av de viktigaste nycklarna till Sylvester Stallones filmpersona.

Det finns ett par detaljer som får mig att undra över integriteten i tid och rum. Inte i filmen, utan i verkligheten. Först är det inledningen som börjar med en dystopisk voice-over om en skenande brottslighet och avslutas med någon som anklagar Cobra för att leka domare och skarprättare. Detta nio år innan Stallone skulle knipa rollen som Judge Dredd. Mer sinnesblåsande är Cobras lösryckta one-liner ”you gotta have faith” när han sitter där i sin läderjacka och Ray-Bans, ett år innan George Michaels Faith-video. Att George Michael skulle inspirerats att skriva låten från denna film vore inte heller lättare att processa. Efter dessa omskakande metaögonblick känns det naturligt att Cobra klipper sin pizza med sax.

Annars är filmen en behaglig actionthriller med organiskt genreglidande från en Miami Vice-osande inledning via en Mario Bava-slasher till en western-uppgörelse som avslutas med Terminator 2-vibbar. Det är inte särskilt bra bortsett från ett klockrent soundtrack, som så ofta just nu i 80-talsfilmer. Att Stallones vision för filmen skall ha formats när han var aktuell för Snuten i Hollywood och tyckte att den var för komisk för honom känns helt rätt, på samma sätt som DC Comics valt att klippa bort humorn från Marvels vinnande serietidningskoncept för att göra ångestfylld våldsdynga som kritiker avskyr. Av någon anledning har man valt att ändå konstruera dialogen så att det lobbas upp för att Cobra skall dräpa med en kvick one-liner men han väljer att säga något helt poänglöst, som om filmen saknar humor för att han som rollfigur saknar sinne för humor. Naturligtvis är detta i sig ganska kul, särskilt som den här sortens tondöva repliker ständigt dyker upp i Stallones filmer.

Kopplingar till Snuten i Hollywood märks främst genom internt konfliktsökande poliser som är helt ointresserade av att dela med sig av information och analyser utan hellre pikar varandra och skriker att de har rätt. Sådär macho som man förväntar sig att LAPD skall vara alltså. Annars är detta en lös filmatisering av den bok som även blev sevärda kalkonen Fair Game med Cindy Crawford och William Baldwin. Sly har ju en oemotståndlig charm som gör att Cobra växer genom de uteblivna skämten och klippta pizzan. Brigitte Nielsen är marginellt mer övertygande som modell än Crawford är som advokat, men det är grader i helvetet. Nielsen lyckas ändå skapa en lite mysig osexig relation med Stallone som gör att filmen fungerar på slutet. Det är en styrka med den italienske hingsten att han har en asexuell aura som gör att relationer aldrig stjäl strålkastaren från historien. I alla fall för mellanstadiekillar som inte är så förtjusta i tjejbaciller.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).