Stallones vitala

Cop Land

Som invånare i polistäta New Jersey-staden Garrison måste det kännas tryggt att ha lagens långa arm som granne. Vad befolkningen inte känner till är att korruptionen flödar inom NYPD och att den sömndruckne sheriffen (Sylvester Stallone) gärna ser genom fingrarna.

Den lätt hunsade småstadssheriffen Freddy Heflins öde känns i flera avseenden inte helt olikt Sylvester Stallones egen karriär. På fel sida Hudson-floden står han, längtandes mot ”The Big Apple” där högt aktade namn som Robert De Niro, Harvey Keitel och Ray Liotta sedan länge verkar. Trots framgångarna med genombrottet Rocky (1976) förknippas Sly ofta med de glättiga 80-talsuppföljarna eller kommersiella actionstänkare. Cop Land blir en jakt på erkännande, att få leka med de stora.

Då en hörselskada satt stopp för Freddys drömmar om att bli New York-polis fick det istället bli sheriffposten i New Jersey-staden Garrison, där han på sin höjd delar ut fortkörningsböter eller agerar störningsjour. I Garrison bor även en stor andel New York-poliser. Att dessa styr Garrison som sitt eget land har Freddy länge blundat för, men när saker ställs på sin spets är det dags att välja sida.

Cop Land blev manusförfattaren och regissören James Mangolds genombrott (han gick senare vidare och regisserade bland annat Girl, Interrupted och Walk the Line). Med ett återhållsamt raseri målar han upp en dyster bild där majoriteten av lagens män (Harvey Keitel & Co) är genomkorrupta och utredarna (Robert De Niro) supercyniska. Mangold har i efterhand berättat att all förhandshype och filmbolaget Miramax förhoppningar om att kunna marknadsföra Cop Land som ”nästa Pulp Fiction” var svår att hantera, i synnerhet så tidigt i karriären. En klassiker i stil med Pulp Fiction är detta förvisso inte, men däremot oförtjänt bortglömd.

Trots relativt lågt tempo blir det aldrig tråkigt, mycket tack vare alla namnkunniga aktörer (som gick med på rejäla lönesänkningar för att medverka) och ett soundtrack där två spår från Springsteens “The River”-album sätter Jersey-stämningen. Den avslutande, nästan westernlika eldstriden går även den i sakta mak men känns ändå närmast explosiv efter den perfekta uppbyggnaden.

Initialt riktades mycket fokus på Sylvester Stallones dramatiska viktökning inför rollen, men efteråt lät det annorlunda. En ovanligt nedtonad Stallone har förmodligen inte varit bättre sen First Blood (1982) och belönades bland annat med utmärkelsen ”Bästa skådespelare” på Stockholm Filmfestival, vilket känns helt rimligt. Att hålla jämna steg med en ensemble som hämtad ur Martin Scorseses våtaste drömmar kan nämligen inte ses som annat än en triumf.

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.