Dallas Buyers Club

Matthew McConaughey har nu vunnit en Oscar för sin diet, men hur står sig resten av denna film om entreprenörer som passade på att slå mynt av aids-epidemin i 80-talets USA?

När McConaugheys Ron Woodroof läser på om den nya sjukdomen hänger kameran kvar ett ögonblick på skärmen vid ordet bisexual. Kanske är detta en blinkning till verklighetens Woodroof som många påstår var just öppet bisexuell. Det är naturligt att filmen avviker från verkligheten då det inte är en dokumentär och man har valt att berätta en historia om en homofobisk machocowboy som lär sig se homosexuella som människor och hjälpa dem att besegra aids. Då man inte kan dra ur verklighetens inneboende trovärdighet blir det lätt forcerat när en utmärglad McConaughey skall låtsas vara en inskränkt buse. Hunkens fysiska förvandling är dock väl värd att prisas.

Det har varit en del kritik mot castingen av Jared Leto som transpersonen som kopplar samman Woodroof med HBT-befolkningen som ändå utgör den stora massan av drabbade. Castingen har jämförts med att vita historiskt fått färgade roller, men är Leto som Rayon eller Ellen Page som Juno verkligen på samma nivå som Charlton Heston som Miguel Vargas eller Johnny Depp som Tonto? Troligtvis handlar det mer om en allmän frustration över hur osynlig hela gruppen är i filmen. All den ångest och panik som skildras så väl i dokumentären We Were Here är uppseendeväckande frånvarande i denna film eftersom det egentligen bara är Woodroofs egen sjukdom som får utrymme. Och hela hans känsloregister är att han super och går på strippklubb. Letos Rayon framstår som den djupare och mer tragiska personen, men det är nästan enbart tack vare skådespelarinsatsen eftersom manus nästan enbart använder Rayon som alibi för att stödja Woodroofs moraliska utveckling.

Att Woodroof blir mer tolerant är kanske ett narrativ som inte direkt finns i filmen, men som filmskaparna gärna lägger till. Filmen handlar snarare om den gode entreprenören som blir en hjälte genom att gripa möjligheten att tjäna pengar på desperata kunder. Det är fler scener som visar det kallsinnigt giriga än human omsorg. När potentialen till vinst ebbar ut framstår drivkraften mer som manligt ego än filantropi. Mycket tid ägnas åt att måla upp myndigheter och sjukvård som korrupt och egenmäktig med den lilla entreprenören som en frihetskämpe. Att den ganska effektiva behandling som till slut etablerades ger myndighetspersonerna i filmen rätt ignoreras helt så när som på en mening efter eftertexterna. Att myndigetskontroll på läkemedel skulle vara ett hot mot patienter är tokpropaganda och ger filmen en besk eftersmak. Läkemedelssmuggling är ju livsfarligt och idag jobbas det hårt på att få bort okontrollerade fulmediciner från marknaden. Så istället för att imponeras av ett par starka skådespelarprestationer eller tankar kring aids-epidemins offer så lämnas man med funderingar kring produktionsbolagets politiska motiv.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).