Stallones vitala

Demolition Man

Man kan lätt tro att Demolition Man fick sitt namn för att Stallone (som “spelar” polisen John Spartan) demolerade sig genom byggnader och personer för att haffa sina bovar. Men så är det tydligen inte.

Efter alldeles för mycket demolerande från Stallones sida så fryste LAPD ned Stallone och hans ärkefiende sida vid sida. Detta leder sedan in i ett riktigt förtextintro där kameran panorerar runt den nedfryste Stallones nakna kropp.

Ironiskt nog tinas de även upp sida vid sida några år senare. Framtiden de vaknar upp i är en värld där Schwarzenegger varit president, folk går runt med små datorer som egentligen bara ser ut som en stor skärm och datorer i bilarna som berättar vilka avfarter de ska ta för att nå sin destination. De har alltså lyckats pricka in en del saker läskigt nära vår nutid.

Eftersom det inte skett några mord på många årtionden så finns det inga vapen att demolera denna nya fräscha och futuristiska värld. Ett problem för vår karismatiske antagonist Simon Phoenix (Wesley Snipes)  Ett museum senare kan dock demoleringen fortgå.

All denna materiella demolerande är verkligen spektakulär, på det bra sättet. Stallones demolerande av sina repliker är också spektakulära, fast på det dåliga sättet. Och antagligen anledningen till filmens titel (antar att titeln kanske funkar på flera nivåer iofs).

Stallone får faktiskt en del roliga repliker. Och med hans charm så borde det inte vara så svårt att landa dem. Inte helt olikt en pappa som tagit en whiskey-pinne för mycket driver han, med fruktansvärd timing, på varenda skämt lite för länge. Så man hamnar i det där läget precis innan det blir David Brent-awkward.

Det övergår mitt förstånd att folk säger att Stallone bevisar att han kan humor i den här filmen. Speciellt när han spelar jämsides Wesley Snipes som levererar sin repliker med perfekt timing alldeles lagom over the top (alltså alldeles för over the top).

Ur ett rent science fiction-perspektiv tycker jag dock Demolition Man var väldigt intressant. Många coola idéer som kunde förverkligas med en galen budget. Många effekter var praktiska och håller (bortsett från slutexplosionen) än idag.

Jag kan dock inte förlåta slutkyssen. Jag ser 0% John Spartan och 100% självgod Sylvester Stallone där.

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

  • Fiffi

    Superhärlig film det här! Och ´93 när den kom kändes (ju) effekterna – OCH Wesleys blonderade hår – helt spektakulärt coola.

    I min värld har känslan stannat där.

  • Sofia

    Jag vill minnas att det blev lite smårörigt med hela motståndsrörelsegrejen också. Annars helt ok underhållande även om du har rätt i att den stora behållningen är Wesley Snipes. Och Sandra Bullock ;)