Edge of Tomorrow

Rymdinvasion, exoskelett och oändligt antal respawns låter som ett tv-spel i mängden. För en långfilm är det ett mer oväntat upplägg men med en blandning av humor och action blir det en riktigt underhållande start på biosommaren.

Regissören Doug Liman har inte det bästa ryktet i branschen men han har en förmåga att lyfta sina stjärnskådespelare till ikoniska prestationer t.ex. Matt Damon i The Bourne Identity, Vince Vaughn i Swingers och Hayden Christensen i Jumper. Stjärnskådespelare var det, och ingen är större än Tom Cruise som här iklär sig huvudrollen som den konflikträdde militära PR-gurun Bill Cage.

Cruise tar sig an rollen som en antites till Avengers Captain America som aldrig trivdes med att endast vara ett inspirerande ansikte utåt utan alltid ville in i gröten och slåss. Det är inte utan att det finns vissa paralleller till Cruise som skådespelare, ett yrke som helt bygger på att skapa en inspirerande yta utan att smutsa ned händerna. Längre än så sträcker sig inte analogin eftersom Bill Cage förstås måste förvandlas till den hjälte som vi förväntar oss från Cruise. Filmen håller dock en uppfriskande distans till utvecklingen och den handlar mer om olyckliga omständigheter än om en moralisk insikt om hjältemod. Det som presenteras som feghet framstår mer som vettigt i jämförelse med den puckade kanonmaten som villigt reducerar sig till mördarmaskiner.

Om hjältar skapas på slagfältet så visar filmen också ett enormt slöseri med obetydliga människors liv när en trög militärapparat kör huvudet i väggen i jakt på rätt våldsamma lösning. Detta är knappast en kritisk observation av verkligheten utan mer ett resultat av den kultur som filmen kommer ur. Problem formuleras i termer av en fiende som skall besegras för att historien skall röra sig framåt och det finns inga alternativa vägar runt situationen. Det blir inte djupare än så när man bygger en film med tv-spelslogik. Men precis som i ett sådant spel ökar varje repetition både frustrationen och behovet att klara av nästa boss. Med muntert sadistisk klippning hålls ett tempo som gör denna trial-and-error-berättelse riktigt underhållande.

Tom Cruise bär som sagt filmen genom en uppseendeväckande naturlig förvandling från Föräldrafritt-Tom till Född den fjärde juli-Tom till Jerry Maguire. När han har lagt sig till med en utstuderad självdistans på senare år finns det ingen som kan mäta sig med det fullständiga register som Cruise besitter. Möjligen kunde filmen mått bra av att inte dra nytta av hela skalan, men det är uppmuntrande att filmskaparna förstod vilken resurs de hade till sitt förfogande.

Emily Blunt har kanske inte samma breda register men hon har en intressant roll i filmen då hennes Rita Vrataski inte har någon som helst karaktärsutveckling utan börjar om från noll varje gång Cage respawnar med nya lärdomar. Att spela samma reaktion om och om igen utan att bli tjatig och addera små skillnader utifrån skillnader i motspelaren är inte lätt. Det skapas en spännande dynamik där Cage kommer in på level 1 och måste beskyddas av Vrataskis level 10-karaktär. Hennes självbild ändras sedan aldrig medan Cage levlar upp förbi henne och börjar ta över den beskyddande rollen. Blunt är övertygande nog som känslolös mördarmaskin vilket i sig bidrar till en hel del skojfrisk slapstick, men de få tillfällen då mer känslor skall fram blottar sig filmens brister.

Den humoristiskt cyniska tonen i klippning och skådespeleri fungerar bra ihop, men det går inte att etablera starka känslomässiga band genom ett par dystra scener och kommentarer. Det finns en mörk romantisk sida av filmens berättelse, men den hör hemma i en annan film som kan ta den tid som krävs för att smälta ihop 50 First Dates och The Fountain. Nu blir de tafatta försöken att göra något annat än en högoktanig actionkomedi något av en fälla som drar ned tempot på sina ställen och tvingar fram lite obekväma kompromisser i slutet.


Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Lyssna på Har du inte sett den? podcast och läs gärna vad de övriga har att säga om filmen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).