Frank

Måste man vara lite galen för att bli en stor konstnär? Den frågan är utgångspunkten för denna lilla komedi om en experimentell popgrupp lett av en Michael Fassbender med ett gigantiskt papier maché-huvud.

Jon (Domhnall Gleeson) är en musiker med begränsad talang men en stor vilja att göra karriär på sin musik. Av en slump värvas han till en popgrupp ledd av den mycket excentriske Frank (Michael Fassbender) som inte bara går runt med sitt stora huvud utan också har en enastående talang för att skapa poetiska men svårtillgängliga låtar. Jon gör sitt bästa för att passa in och hitta sin inre konstnärliga ådra. Han dokumenterar gruppens utveckling genom sociala medier vilket i sin tur gör att fler får upp ögonen för den obskyra gruppen.

Det låter som en banal historia men genom en varm humoristiskt ton berättas en mångfacetterad historia om viljan att nå framgång som motsats till den kreativa driften. Tittaren leds in i galenskapen via den mycket normala Jon som betraktar det hela med ett visst mått av ironiskt avstånd som lämpar sig för den ständigt bloggande och tweetande deltagaren. Det är alltid lite vanskligt att lägga upp textmeddelanden på skärmen, men viss extra information gör att dessa ständigt ger en indikation om bandets växande popularitet. Dessutom har Gleeson en förmåga att göra berättandet glädjefyllt.

Trots ett stort papier maché-huvud som skymmer alla ansiktsuttryck lyckas Fassbender trollbinda fullständigt med hjälp av en plågad röst och kroppsspråk. Han spelar en magnetisk person som alla uppfattar som ett geni trots att han uppenbart inte är klok, och det känns helt naturligt. Det kanske inte är någon roll man vinner en Oscar för men det börjar bli dags att Fassbender får fylla prishyllan.

Bandets övriga medlemmar är platta karaktärer i början, men Maggie Gyllenhaal fyller ut sin roll och gör sin bästa prestation någonsin. Hon verkar ha full kontroll på balansen mellan egocentrisk, överbeskyddande och bara oberäknelig i sitt kärva motstånd mot kommersiell framgång. Just detta gör att den där inledande frågan inte blir så värst intressant i jämförelse med branschens paradox att många av de största genierna inte bör nå den största framgången.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).