Hill of Freedom

Festivalfavoriten Hong Sang-soo har gjort karriär på lättsamma men svårtolkade filmer som gärna experimenterar med berättandets struktur. Detta års film är möjligen hans mest komplexa.

Jag har tidigare hänvisat till att Hong Sang-soo kallats Sydkoreas Woody Allen, vilket är orättvist förminskande. Jämförelsen kommer från att han spottar ur sig minst en film om året och filmerna är starkt dialogdrivna hån av manliga egon. Den främsta skillnaden är Hongs akademiska men lekfulla behandling av den narrativa integriteten och strukturen. Det kan vara att filmen beskriver samma händelser från olika perspektiv eller att samma historia upprepas med små skillnader. Dialogen är ofta humoristisk men också fylld av pretentiöst fyllesnack. Man kan ana att filmen är ute efter universella sanningar men det kan lika gärna vara nonsens som någon krafsat ned på en servett på krogen med ett halvdussin flaskor soju innanför västen.

Denna gång berättas filmen genom ett antal flashbacks motsvarande ett antal brev som läses av en kvinna som inte direkt introduceras. Tidigt i filmen blandas breven och scenerna utspelas i slumpmässig ordning och ett brev försvinner helt. Filmen blir ett pussel där tittaren får jobba för att få ihop scenerna i rätt ordning och få en klar bild av historien som berättas.

De flesta scenerna är underhållande och då brevskrivaren Mori (spelad av alltid utmärkte Ryo Kase) är japan på besök i Seoul så får de flesta hålla sig till engelska vilket skapar en något stolpig dialog. Detta grepp fungerade bra i In Another Country där en stor del av charmen låg i de enkla meningar som forcerades fram mellan främlingar utan gemensam språklig grund. Avsaknaden på flyt i språket är tröttsamt men det finns en tjusning i den klumpigt raka kommunikationen.

Det är lockande att undra om ordningen på scenerna är signifikant eller om Hong blandade på måfå för att testa konceptet. De flesta scener innehåller tydliga ledtrådar för att ordningen lätt skall kunna hittas med liten ansträngning. Mori filosoferar lite kring tidens icke-existens och möjligen skall filmen demonstrera detta eller kanske visa att det är omöjligt att separera en berättelse från tidsaspekten.

När filmen får sjunka in lite framstår det här mest centrala strukturella mysteriet delvis som ett villospår som döljer de riktigt utmanande bitarna i historien. När alla brev ligger i rätt ordning kvarstår det fullkomligt bisarra innehållet i flera av breven. Vad har egentligen Mori för relation till kvinnan som han skrivit till? Och varför skulle han berätta om de upplevelser han haft? För varje pusselbit som faller på plats hittar man två nya bitar som man inte visste var en del av pusslet.

Och för varje av Hong Sang-soos filmer man ser blir alla föregående lite bättre.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).