Holy Motors

Regissören Leos Carax gör sitt första regijobb på 13 år och det känns som han släppt ifrån sig en explosion av saker han gått och burit på under dessa år. Det känns som han berättar allt och inget. Det känns som att han sparkar in öppna (ibland osynliga) dörrar och i processen råkar klämma den hand som göder honom. I öppningsscenen hittar leos Carax (ja, han har en cameo som sig själv) en lönndörr som han öppnar med sitt hylsnyckelfinger. Där inne sitter vi blaséa biobesökare och jag antar att man ska tolka det som att Leos nu tar på sig uppgiften att ruska lite liv i oss. Om det så ska ske med små jävla digitala leksakskameror.

“The fact is that these digital cameras were imposed on us. They’re not ready.” -Leos Carax

När Mr Oscar (Helt sjukt bra spelad av Denis Lavant) sätter sig i sin vulgärt långa limousine och förbereder sig för en lång arbetsdag med en mötesmatta från Helsike så är det inte helt utan att man känner av lite cosmopolis-vibbar. Det hela eskalerar dock ganska snabbt till något otroligt mycket absurdare. Den här gubben är nämligen inte en börshaj utan en skådespelare. Hans möten är scener ur… ja, ur vad är mycket oklart. Och för vem han agerar är också oklart. Oss biobesökare antar jag. Det är scener i alla fall och i varje scen spelar Mr Oscar en helt skild roll. Allt från en far som hämtar upp sin dotter på en fest där de pumpar Kylie Minouge på högsta volym till någon slags goblin i manchesterkostym som tuggar i sig blommor, fingrar, pengar och lite vad som hamnar i hans synfält.

Verkar det knasigt? Det är det också. Och tyvärr inte på ett bra sätt. Medan andra liknande bisarra filmer som Lynchs Mullholland Drive bjuder in till tolkningar genom att ge åskådaren en helhet, en röd linje och en känsla av att Lynch haft en tanke bakom, kanske inte allt men i alla fall en del av vad som händer så får man en känsla av att Carax bara försökt vara så random som möjligt. Det kan mycket väl vara så att han har en tanke bakom varje dialog i hela filmen men lyckas man inte förmedla ett enda budskap (förutom att han tycker limousiner är omoderna) så tycker jag inte riktigt man lyckats. Sammanlagt var det kanske 9 roller som Oscar gestaltade och de hade absolut inget gemensamt med varandra. Även om det var väldigt snyggt stundtals så hade knappt bildspråket en sammanhållande stil.

Kulturtanter och filmstudenter kommer säkert kunna hitta allt möjligt i den här filmen. Jag suckade mest. Det fanns dock några riktigt härliga scener. exempelvis en slags mellanakt med dragspelsorkester. Och som sagt så var den stundtals väldigt fin att se på och ibland blev det absurda faktiskt lite skojigt. Men å andra sidan finns det snabbare sätt än att sitta i 1 timme och 45 minuter för att få den fixen. Här, kultur, varsågod:

http://youtu.be/fS1uDnIPTvo?t=39s

Vad tyckte mina fellow filmspanare? Läs vettja:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.