Inside Llewyn Davis

Tre långa år efter underskattade True Grit  är bröderna Coen tillbaka med ett folkmusikdrama i 60-talets New York. Vi har sett den och stämmer in i hyllningskören.

Bröderna Coen har en säregen förmåga att berätta historier med både cynisk svärta och varm humor. Alla delar av produktionen genomsyras av denna ton och en trygg kontroll in i minsta detalj från de två bröderna. Synergin som skapas av deras unika symbios ger dem ett försprång mot alla andra och just detta kan vara en av kärnorna i filmen. Tanken på att tvingas fortsätta utan den andra halvan i ett sådant par måste vara skrämmande.

Llewyn Davis är till synes en självupptagen konstnär som saboterar för sig själv genom att köpa den romantiserade bilden av en kämpande artist. Dagarna spenderas i ett ekorrhjul där målsättningen är en plats att sova till nästa dag eftersom han absolut inte vill fastna i förvärvsarbetets ekorrhjul. Motsägelsen är vasst reflekterad i de tomma sångtexterna som är resultatet av Llewyns inskränkta tillvaro. Vare sig det är en långvarig världssyn eller ett temporärt stadium av sorgearbete så är Llewyn en komplex person som både hånar och hyllar kärva konstnärssjälar. Det är svårt att se någon göra rollen lika bra som Oscar Isaac och han har tur om han hittar någon roll i framtiden där han kan överträffa denna prestation.

Historier om bortskämda New York-konstnärer syns i varje gathörn i dessa dagar, men Coen sätter en snygg vinkel på det genom att låta den utspelas i ett vackert blekt 60-tal. Hippa Greenwich Village påminner om en tid och plats som dagens Brooklyn kopierar på liknande sätt som Llewyn kopierar en bonnig musikstil han inte vill kännas vid. Då bröderna Coen är inflyttade från mellanvästern kanske man kan ana en syrlig kommentar mot det påklistrat äkta i vissa delar av New Yorks kulturscen. Särskilt när Llewyn Davis framstår som en misslyckad Bob Dylan.

Oavsett kvalitet på texterna är musiken genomgående presenterad med omsorg, men ofta balanserad av ett skeptiskt mottagande. Känslan av att inte veta om det är tänkt att vara bra eller om det är sarkastiskt borde göra alla bekväma med sin egen tolkning. Det spelar egentligen ingen roll för berättelsen som fungerar oavsett hur man uppfattar Llewyn Davis. Som brukligt i en Coen-odyssé slutar historien ungefär där den börjar och det är öppet för tolkning i vilken utsträckning någon har utvecklats. På något sätt är den bestående känslan att inget egentligen ändrats, men att världen är mer harmonisk.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).