Inside Llewyn Davis

Tre långa år efter underskattade True Grit  är bröderna Coen tillbaka med ett folkmusikdrama i 60-talets New York. Vi har sett den och stämmer in i hyllningskören.

Bröderna Coen har en säregen förmåga att berätta historier med både cynisk svärta och varm humor. Alla delar av produktionen genomsyras av denna ton och en trygg kontroll in i minsta detalj från de två bröderna. Synergin som skapas av deras unika symbios ger dem ett försprång mot alla andra och just detta kan vara en av kärnorna i filmen. Tanken på att tvingas fortsätta utan den andra halvan i ett sådant par måste vara skrämmande.

Llewyn Davis är till synes en självupptagen konstnär som saboterar för sig själv genom att köpa den romantiserade bilden av en kämpande artist. Dagarna spenderas i ett ekorrhjul där målsättningen är en plats att sova till nästa dag eftersom han absolut inte vill fastna i förvärvsarbetets ekorrhjul. Motsägelsen är vasst reflekterad i de tomma sångtexterna som är resultatet av Llewyns inskränkta tillvaro. Vare sig det är en långvarig världssyn eller ett temporärt stadium av sorgearbete så är Llewyn en komplex person som både hånar och hyllar kärva konstnärssjälar. Det är svårt att se någon göra rollen lika bra som Oscar Isaac och han har tur om han hittar någon roll i framtiden där han kan överträffa denna prestation.

Historier om bortskämda New York-konstnärer syns i varje gathörn i dessa dagar, men Coen sätter en snygg vinkel på det genom att låta den utspelas i ett vackert blekt 60-tal. Hippa Greenwich Village påminner om en tid och plats som dagens Brooklyn kopierar på liknande sätt som Llewyn kopierar en bonnig musikstil han inte vill kännas vid. Då bröderna Coen är inflyttade från mellanvästern kanske man kan ana en syrlig kommentar mot det påklistrat äkta i vissa delar av New Yorks kulturscen. Särskilt när Llewyn Davis framstår som en misslyckad Bob Dylan.

Oavsett kvalitet på texterna är musiken genomgående presenterad med omsorg, men ofta balanserad av ett skeptiskt mottagande. Känslan av att inte veta om det är tänkt att vara bra eller om det är sarkastiskt borde göra alla bekväma med sin egen tolkning. Det spelar egentligen ingen roll för berättelsen som fungerar oavsett hur man uppfattar Llewyn Davis. Som brukligt i en Coen-odyssé slutar historien ungefär där den börjar och det är öppet för tolkning i vilken utsträckning någon har utvecklats. På något sätt är den bestående känslan att inget egentligen ändrats, men att världen är mer harmonisk.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Ja fan, kändes som att Frances Ha fick sätta punkt för bortskämda konstnärer genren. Typ bara Adam Driver som får mig att se de nya avsnitten, trots att hans karaktär också blivit lite tråkigare. Adam Driver stal fan showen så fort han dök upp i bild. Scenen där de spelar in Kennedy skrattar jag åt bara jag tänker på.
    http://www.youtube.com/watch?v=h9dBOi4nTm8

    Tyckte också det var trevligt att även Alex Karpovsky från Girls gjorde en liten cameo.

    Min tolkning av filmen (liiiten spoiler kanske) är att den handlar om sorgbearbetning. Och även om han är jäkligt passiv genom hela filmen så ställer han sig hela tiden upp. Livet är en ständig kamp. Inget blir bättre. Man lär sig bara tackla problemen bättre.

    • Carl

      En härlig scen. Alla tre bidrar till humorn genom att spela scenen med helt olika ton. Coen är bra på det där att skapa dynamik mellan vitt skilda karaktärer.

      Det är kanske synd att spoila sorgeaspekten, fast det görs väl i trailern. Jag tycker att det höjde filmen att man först bara tror att Llewyn försöker göra solokarriär och är allmänt dryg men sedan kryper det fram saker som får honom att framstå som mer komplex. Slutet ger väl stöd för din syn att han faktiskt gjort framsteg i sorgearbetet, men jag tycker ändå man lämnas med känslan att det inte gör någon större skillnad i det stora hela. Men det säger kanske mer om mig.

      • Ja, men också att sorgarbete är cykliskt. Att man inte blir av med den.

        Tycker det är coolt med filmer som lämnar efter sig så många tolkningar. Och det är väl nackdelen med såna filmer att alla inte gillar tolkningarna eller ens vill hitta några tolkningar.

  • Niklas Lundqvist

    De som klagar på att filmen saknar tydlig handling har missat poängen, enligt min mening. Min tolkning är att filmen vill visa livet hos de artister som inte har vad det krävs för att slå igenom, en tydlig kontrast till Dylan där på slutet. Det görs ansatser att ta sig ur den onda cirkeln som dryg och lite lat hobbymusiker, men i slutändan saknas det lilla extra som gör att man tar det där extra klivet in i rampljuset. Det görs väl också antydningar till att den andra halvan av duon var den talangfulla av dem, medan Llewyn mest gled med på hans framgång.