Jurassic World

Colin Trevorrow har gjort en hyllning till Jurassic Park både för skeptiker och de som vill uppleva ett storslaget spektakel.

När jag fyllde tolv firade jag födelsedagen på bio och såg Jurassic Park. Som de flesta barn älskade jag dinosaurier och växte upp med inte lika imponerande (men ändå älskade) filmer som Baby: Secret of the Lost Legend. Jag delade en hink popcorn med mina kompisar och förundrades över hur verkliga dinosaurierna såg ut. Tjugo år senare var jag ganska peppad för en reboot – i alla fall tills jag såg trailern. En intelligent hybrid som överlistar människorna som har skapat den? Låter lite som Deep Blue Sea (en hemskt dålig must-see om smarta hajar som äter människor). Jag kom in i biosalongen med låga förväntingar, vilket egentligen är det bästa sättet att se en film. Särskilt en actionfilm med outvecklade karaktärer och dinsoaurie-deathmatcher! Slutresultatet var att jag ville hoppa upp och ner som en jurassic cheerleader. Go T-Rex!

Jurassic World är en uppdaterad theme park, där de flesta har glömt det tragiska slutet på Jurassic Park och nu är allt större och mer kommersialiserat. Det fanns ju produktplacering i den gamla filmen men i Jurassic World attackeras man av alla de stora företagens logotyper. Det sticker i ögonen, men samtidigt har filmen fångat känslan av en riktig amerikansk theme park. Det är nästan inte ens produktplacering, utan realism.

Filmskaparna har samma dilemma som de som driver parken – det räcker inte med att visa upp dinosaurier. De måste hitta på läskigare arter för att få sponsorer. Parken gör det genom att skapa Indominus Rex, och filmen gör det genom att vräka på med CGI ÖVERALLT. Jag läste att det finns endast 14 minuter av CGI i Jurassic Park. Vi tror att det är mer eftersom vi häpnade inför levande dinosaurier på samma sätt som karaktärerna gjorde, så de scenerna var extra minnesvärda. Vi kommer inte att minnas Jurassic World på samma sätt, även om den är superduperspännande just nu. Egentligen är det inte dinosaurier vi är trötta på utan CGI, och filmskaparna verkar konstigt nog medvetna om det. I slutändan lär vi oss att större och läskigare inte är lika med bättre, och filmen slutar med att det var bättre förr.

Filmen verkar ursäkta sig och reflekterar sig i motsägelser; jaja Indominus Rex är ett dumt namn, jaja parken har ett hemskt petting zoo (men ååå baby dinosaurier!), jaja en forcerad hjältekyss utan kemi var dum men nu skojar karaktärerna i kontrollrummet (mer Jake Johnson!), jaja vi har förstört allas semestrar men nu visar vi hur de skadade återhämtar sig, jaja originalet vinner (men allvarligt, kom ihåg hur knasig den faktiskt är).

Chris Pratt har verkligen kommit in i rollen som en kompetent snygging. Jag hoppas bara att han inte har vuxit ifrån roller som den förtjusande idioten Andy Dwyer. Vi behöver inte flera Ryan Reynolds. Bryce Dallas Howard däremot är ointressant och ytlig som en uptight affärskvinna. Till slut är hennes roll bara att dregla lite över Pratt och stirra längtande efter barnfamiljer. Men det gör inte så mycket, för det är inte för människorna som jag går och ser Jurassic World. Jag är där för att se en jättestor CGI-krokodilfisk sluka Spielbergs lilla haj.


Detta var månadens Filmspanarfilm och det var många som ville testa nostalgitrippen. Läs om deras intryck av filmen:

 

Jennifer

Jennifer gillar allt förutom romcoms och gubbfilm, och vill hellre fika än skriva recensioner.