Love Me Not

Med Miss Violence etablerade sig Alexandros Avranas som en av de första att surfa på Yorgos Lanthimos framgångsvåg. Inte genom att på något sätt vara associerad med den mer framgångsrika visionären utan bara genom att vara från samma lite filmmässigt obskyra nation. Efter att ha gjort en Jim Carrey-film i Polen har Avranas hittat tillbaka till Grekland och den stela men snygga form som gärna följer med euro-thrillers om klassklyftor som haft ett uppsving ända sedan ekonomin kollapsade för något decennium sedan.

I likhet med Miss Violence och helt i motsats till Lanthimos alla filmer är detta en dramathriller helt utan humor. Ett barnlöst par i övre medelklassen tar in en ung fattig surrogatmamma som inneboende i nio månader och spänning följer. Med sävligt tempo, dämpade färgskalor och kontrollerade kameraåkningar byggs denna spänning snabbt men outtalat. Det finns naturliga konflikter i scenariot med en ung kvinna som inte är helt entusiastisk över att sälja sin livmoder till de som ännu är bemedlade i det ekonomiska haveriet och dynamiken i ett stagnerande medelålders par skakas om när de plötsligt får en vital inneboende.

Borgarlivets bräcklighet växer fram när historien utvecklas och maktspelet breddas, men till skillnad från de senare årens mer lyckade utforskande av den övre medelklassen som Borgman och Il capitale umano så lyfter aldrig denna film riktigt. Med den kalla observerande känslan som ger väldigt snygga trailers blir det lätt oengagerande. Det krävs att stämningen skruvas åt ytterligare, att man injicerar lite mörk humor eller att rollerna besätts med karismatiska skådespelare.

Inget av detta görs här och den täta spänningen övergår istället i mer av psykologisk tortyr. Det är förstås ett effektivt sätt att röra upp känslomässiga reaktioner från en film som annars är lite sval, men det är inte det roligaste sättet att förmedla tematiskt innehåll. Roligt är ju dock inte vad Avranas är ute efter och det är ändå mer tematiskt provocerande än genrekollegan The Human Centipede. Det må dock vara en elak jämförelse då Tom Six bara är intresserad av att testa gränserna för vad publiken tolererar medan Avranas snarare utmanar konventioner inom europeisk neo-noir. Det är bara synd att det fungerar bättre i teorin än på duken.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).