Manchester by the Sea

Det kan tyckas märkligt att en ångestfilm som lägger sig som en tyngre klump än risgrynsgröten i magen gick upp på bio dagen före julafton. Det känns snarare som en film att se på långfredagen, men skillnaden är kanske talande. Vill du se filmen utan att veta varför så kan det vara säkrast att se filmen innan du läser denna text.

Lee (Casey Affleck) tvingas tillbaka till sin hemstad för att ta hand om sin brorson vars far trillar av pinn. Lee framstår som något av en oansvarig loser och är synnerligen obekväm med tanken att tvingas ta över vårdnaden permanent, något som stipulerats i broderns testamente. Samtidigt stöter han bort alla möjligheter till uppmuntrande mänsklig kontakt och går mest runt med ett blankt uttryck när han inte har skönt näbbiga interaktioner med den tonårige brorsonen. Det är alltså upplagt för någon sorts värmande historia där den dystre och omogne mannen skall hitta rätt. Så enkelt är det dock inte, för det här är en riktigt bra film.

Filmen är skickligt berättad med väl avvägda flashbacks som först ger en bild av bröderna när de var yngre och den lekfulla relationen mellan Lee och hans brorson. Affleck har alltid den där småbusiga uppsynen som kan vara ganska charmig men lätt slå över till en destruktiv bråkstake. Det känns igen ända från Will Hunting och hans tveksamma eskapader i verkliga livet i samband med att han regisserade I’m Still Here. Trots konsekvent jargong och personlighet framträder avgörande skillnader innanför Lees skal. Det är samma person men i nutid saknas en glöd eller vilja att leva. Rollprestationen är stark och som betraktare blir man smått frustrerad över att han inte tar de händer som sträcks ut för att muntra upp honom.

En av filmens styrkor är att de flesta konflikterna lämnas olösta eller tvetydiga

Men filmen kryddar vidare med återblickar tills de korsklipps med sådan frenesi att både nutid och dåtid blir fragmentariska och ofokuserade. Rytmen blir stressig och man börjar förstå att det är ungefär så Lee går igenom sin vardag. Likt ett Arrival-medvetande är allt ständigt närvarande och tynger ned existensen.

Det är en förvånansvärt lättsedd film för att vara så ärlig om sorg och skuld. Huruvida slutet är hoppfullt kan säkert diskuteras, men en av filmens styrkor är att de flesta konflikterna lämnas olösta eller tvetydiga. Den döde broderns testamente kan ses som ett välmenande uppdrag med syfte att ge själslig balans och försoning, men visar bara att han inte har förstått någonting. Det är sorgligt i sig, men ändå mänskligt och med en rörande desperat vilja.

Filmens njutbara soundtrack är fyllt med klassisk musik och opera med religiösa tongångar, kanske tydligast i stycken från Händels Messias. Det finns just inga religiösa övertoner i historien som berättas, men detta genomsyrar tomheten mellan raderna. Det är lätt att raljera över den lättvindiga katolska skuldhanteringen i t.ex. Hail, Caesar!, där man biktar sig allt som oftast för att ursäkta synder som en sekulär nutidsmänniska knappt höjer ögonbrynet åt. Men här behandlas en svårare sorg och skuld som inte heller kan bedömas och frisläppas av rättsväsendet utan lämnas åt individen att bearbeta. Men ingen vettig individ kan utmäta förlåtelse åt sig själv för sådant som hen känner riktig skuld över. Det är ingen tafflig Life of Pi-berättelse som viftar flaggor för självbedräglig väckelse, utan understryker mer det obesvarade behovet som finns i en värld där Gud är tyst eller död. Ur den vinkeln är det kanske helt rätt att placera filmen strax före jul.


Ett par andra Filmspanare passade också på att se detta mästerverk under Stockholm filmfestival. Gå in och se om de njöt lika mycket av den växande svarta klumpen i magen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Jo, den är kanske värd en femma ändå. Detta är en film som vuxit sig än starkare i mitt huvud sedan den sågs. Tyvärr hade jag kanske inte den mest idealiska visningen…

    Har aldrig gillat Casey Affleck speciellt mycket, men här är han satans briljant. Det får man ge honom. Scenen på polisstationen kommer förfölja mig en lång tid framöver…

    • Carl

      Ja, usch. Flera sådana scener som får hjärtat att sjunka när man blir påmind.