Predestination

Månadens Filmspanarfilm kommer bli ihågkommen som den där tidsresefilmen med Ethan Hawke, men få kommer minnas vad som hände eftersom de inte riktigt får ihop logiken.

Där andra filmer förtvivlat jobbar för att täppa till logiska luckor vältrar sig den här historien i paradoxer. Det är trots detta inte någon Primer där tittarens förmåga att hänga med aktivt motarbetas utan det är lite lagom förutsägbart och frågor om vad, hur och varför är överflödiga. Det gör att filmen också får vara befriad från berättarröster som förklarar världsbygget och tidsresandets alla detaljer.

Det är lätt att dra paralleller till Looper, en film där regissören öppet bad tittare att inte fundera på de logiska luckor som filmen oundvikligen drogs med. Där sköt han sig dock i foten genom att låta sin protagonist förklara hur allting fungerar och därmed bjuda in tittare att analysera hur väl filmen följer de ramar som påtvingats publiken.

Istället för att börja med en tröttsam berättare som introducerar den bakomliggande tekniken öppnar denna film med ett oförklarat klimax med en beprövad noir-estetik. Medvetna kameravinklar stakar ut händelseförloppet och stryker ögat medhårs. Att sätta öppningen så rent är en god förutsättning för att tålamodet för den något sega mellanakten skall vara stort. Istället för att bli tråkigt blir det oändliga flashbacksamtalet mellan Ethan Hawke och Sarah Snook till en behaglig uppbyggnad mot något spännande och obehagligt förväntat.

Det är tveksamt om det hela blir till något mer än en njutbar Reutersvärdtriangel. Möjligen är det en snårig terroristallegori som kan säga något om att våld föder våld. Njutbart är det dock och det är förbluffande hur rätt allt känns trots den något snåriga verkligheten. De orutinerade bröderna Spierig har en väldigt säker, om än inte särskilt egen, visuell stil och får god hjälp av en Ethan Hawke som går från klarhet till klarhet efter att ha varit på en stadig resa utför innan Sinister fick upp honom på rätt köl.


Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Lyssna på Har du inte sett den? podcast och se om de andra hade en lika trevlig upplevelse i värmen på Zita:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Pingback: PREDESTINATION()

  • Pingback: Monsters of Film | Har du inte sett den?()

  • Steffo

    Bästa betyget på rullen i Filmspanarkretsen (ihop med The Velvet Café) hittar man här alltså! Spännande. Och jag gillade ju dessutom Looper starkt! ;-)

  • Steffo

    …och hos Fiffi också ju!

    • Carl

      50/50 mellan tvåor och fyror. Något av en vattendelare alltså, vilket känns rimligt. Hade jag inte gillat första scenen så skarpt hade jag kanske suttit och retat mig på en massa saker.

  • Hmm, jag utgår från att det är din magkänsla som står för betyget och din hjärna för texten, för jag läser en stor portion tveksamhet i dina formuleringar. Inget fel att följa magkänslan, men frågan är vad filmen ville förmedla. Jag tycker det var högst oklart.

    • Carl

      Jag underströk inte nog hur lycklig jag var över att slippa den obligatoriska voice-overn i början. Och glädjen i att de hänger sig så fullständigt åt paradoxen. Det är hjärngodis som smakar gott även om det är tomma kalorier.

  • Fiffi

    Värmen ja, värmen på Zita är inte att leka med. Det är som att titta på film i en bastu men med kläder och i en vadderad fåtölj.

    Jag är helt och hållet med dig vad gäller filmens början, den var klockren! Jag håller med dig om betyget också. :)

    • Carl

      Det blir mysigare i november när frosten kommer. Då kan bastubion bli ett säljargument.

      • Fiffi

        Det blir nåt att lägga på minnet om man ska gå på bio nån svinkall vinterkväll :)

  • Sofia

    Mycket konstnärlig film tydligen — både Escher och Reutersvärd. Kul att du gillade den och visst kör den igång med ett rytande.

    • Carl

      Visst är den konstnärlig på det sättet. Man ifrågasätter syftet med filmen, men det är väl samma med de där konstverken. Behöver de ha något specifikt att säga mer än att visa omöjligheter som sätter igång reaktioner i hjärnan? Det är väl den gamla kampen om film som konst eller underhållning som tittar fram lite oväntat här.

  • Pingback: Monsters of Film recension: Predestination (2014) | Filmparadiset()

  • En annan skillnad mot Looper är ju ocksp att Predestination har EN paradox som den går all in på med Looper och liknande filmer slänger ut lite logiska luckor och paradoxer till höger och vänster.