Richard III

Filmspanarna utmanar varandras filmsmak och då kan man tvingas se moderna Shakespeare-tolkningar. Oväntat nog är Kenneth Branagh inte inblandad och filmens handling är transplanterad till 1900-talet. Gör dessa oväntade grepp den mossiga teatern lättare att uppskatta?

Efter en spektakulär öppning med en stridsvagn som symboliskt bryter igenom en bokhylla blir det snart tydligt att detta är en film för redan invigda. Kan man inte sin Shakespeare så är det en tröskel för att hänga med i svängarna. Det är ett främmande språk som talas och väldigt många rollfigurer att hålla ordning på.

Det är ett märkligt fenomen att filmatisera pjäser eller böcker med ett ursprungligt språk som är otillgängligt utan särskild bildning. Borde det inte vara rimligare att försöka fånga verkets berättelse, ton och teman med ett uttryckssätt för den samtida publiken? Eller är allt detta underordnat det exakta ordvalet? Jag har svårt att köpa att en 400-årig ordvits bär så mycket mening. Det är snarast någon sorts reindeer games där kultureliten roar varandra och utesluter plebejer. Inget ont med det, men det är ju inte så spännande när man är på utsidan.

Historien om den machiavelliske Richards väg mot tronen är lyckligtvis inte särskilt komplex. Vem som är vem må vara oklart men det är tydligt att vägen till tronen innebär obekväma släktsammankomster med färre deltagare varje gång man ses. Ian McKellens Richard är en muntert slemmig prick som uppenbarligen är en inspiration till House of Cards Frank Underwood, då han ständigt förklarar sina planer för publiken. Sättet denna relation inleds på är lite kul då Richard något förvånat upptäcker kameran på herrarnas och börjar tala till den. I filmens senare del minskar den här inblicken i hans inre tankar och det börjar kännas som att han kanske inte är helt uppriktig ens mot publiken. Detta i kombination med McKellens sprudlande skådespeleri gör att det här hemska fjärdeväggsbrottet faktiskt blir en styrka.

Utöver en lysande McKellen är det förväntat behagligt att se Maggie Smith och Kristin Scott Thomas i mindre roller medan det är förbluffande att Annette Bening och Robert Downey Jr smugit in på inspelningen. I alla fall Bening har rejäl bakgrund med Shakespeare, men jag har svårt att acceptera denna amerikanska drottning Elizabeth. Det går dock inte att förneka att hon har en kraftfull närvaro. Och Downeys Terror på Elm Street-dödsscen förlåter nästan hans insats.

Det som utmärker denna tolkning av Shakespeare är att den utspelar sig i ett alternativt England under mellankrigstiden. Det är lite märkligt med kunglig kamp om tronen under denna tidsperiod, men det som verkligen lyfter filmen är hur man man låter designen utvecklas i takt med att usurpatorn Richard går från busig lurifax till paranoid diktator. I början utspelas filmen till stor del i murriga Jugendsalonger där kungligheterna lever gott. När Richard avverkat stora delar av familjen och klivit upp på tronen har lokalerna bytts ut mot steril sten och järn i räta vinklar och de flesta går klädda i svarta uniformer med tung nazitysk estetik. Det är inte förvånande att filmen Oscarsnominerades just för kostym och scenografi.


Denna film sågs som del av Filmspanarnas utmaningstema. Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) var utsedd att välja film åt mig och gjorde en synnerligen bra analys när hon rotade fram Shakespeare. Jag skulle aldrig komma på tanken att se denna film självmant. Även om min genreaversion inte rubbats nämnvärt så är jag tacksam för Sofias val. Gå för all del in och läs hennes mer ohämmade hyllning av filmen.

Lyssna även på Har du inte sett den-poddens utmaningar och läs hur de andra filmspanarna har tänjt på sina gränser:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).