Richard III

Filmspanarna utmanar varandras filmsmak och då kan man tvingas se moderna Shakespeare-tolkningar. Oväntat nog är Kenneth Branagh inte inblandad och filmens handling är transplanterad till 1900-talet. Gör dessa oväntade grepp den mossiga teatern lättare att uppskatta?

Efter en spektakulär öppning med en stridsvagn som symboliskt bryter igenom en bokhylla blir det snart tydligt att detta är en film för redan invigda. Kan man inte sin Shakespeare så är det en tröskel för att hänga med i svängarna. Det är ett främmande språk som talas och väldigt många rollfigurer att hålla ordning på.

Det är ett märkligt fenomen att filmatisera pjäser eller böcker med ett ursprungligt språk som är otillgängligt utan särskild bildning. Borde det inte vara rimligare att försöka fånga verkets berättelse, ton och teman med ett uttryckssätt för den samtida publiken? Eller är allt detta underordnat det exakta ordvalet? Jag har svårt att köpa att en 400-årig ordvits bär så mycket mening. Det är snarast någon sorts reindeer games där kultureliten roar varandra och utesluter plebejer. Inget ont med det, men det är ju inte så spännande när man är på utsidan.

Historien om den machiavelliske Richards väg mot tronen är lyckligtvis inte särskilt komplex. Vem som är vem må vara oklart men det är tydligt att vägen till tronen innebär obekväma släktsammankomster med färre deltagare varje gång man ses. Ian McKellens Richard är en muntert slemmig prick som uppenbarligen är en inspiration till House of Cards Frank Underwood, då han ständigt förklarar sina planer för publiken. Sättet denna relation inleds på är lite kul då Richard något förvånat upptäcker kameran på herrarnas och börjar tala till den. I filmens senare del minskar den här inblicken i hans inre tankar och det börjar kännas som att han kanske inte är helt uppriktig ens mot publiken. Detta i kombination med McKellens sprudlande skådespeleri gör att det här hemska fjärdeväggsbrottet faktiskt blir en styrka.

Utöver en lysande McKellen är det förväntat behagligt att se Maggie Smith och Kristin Scott Thomas i mindre roller medan det är förbluffande att Annette Bening och Robert Downey Jr smugit in på inspelningen. I alla fall Bening har rejäl bakgrund med Shakespeare, men jag har svårt att acceptera denna amerikanska drottning Elizabeth. Det går dock inte att förneka att hon har en kraftfull närvaro. Och Downeys Terror på Elm Street-dödsscen förlåter nästan hans insats.

Det som utmärker denna tolkning av Shakespeare är att den utspelar sig i ett alternativt England under mellankrigstiden. Det är lite märkligt med kunglig kamp om tronen under denna tidsperiod, men det som verkligen lyfter filmen är hur man man låter designen utvecklas i takt med att usurpatorn Richard går från busig lurifax till paranoid diktator. I början utspelas filmen till stor del i murriga Jugendsalonger där kungligheterna lever gott. När Richard avverkat stora delar av familjen och klivit upp på tronen har lokalerna bytts ut mot steril sten och järn i räta vinklar och de flesta går klädda i svarta uniformer med tung nazitysk estetik. Det är inte förvånande att filmen Oscarsnominerades just för kostym och scenografi.


Denna film sågs som del av Filmspanarnas utmaningstema. Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) var utsedd att välja film åt mig och gjorde en synnerligen bra analys när hon rotade fram Shakespeare. Jag skulle aldrig komma på tanken att se denna film självmant. Även om min genreaversion inte rubbats nämnvärt så är jag tacksam för Sofias val. Gå för all del in och läs hennes mer ohämmade hyllning av filmen.

Lyssna även på Har du inte sett den-poddens utmaningar och läs hur de andra filmspanarna har tänjt på sina gränser:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Pingback: FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK()

  • Pingback: Memories of Noir | Joel Burman()

  • Hur lång var den här? Finns väl knappt en shakespeare filmatisering under 3,15… tycker det låter som att det finns kvaliteter/scener i den som låter intressanta baserat på din recension. Kan man hoppas på en best of på youtube?

    • Carl

      Den är väldigt tight. Helt klart mindre utmattande än att traggla sig igenom Branaghs Hamlet.

  • Pingback: I’m in the mood for…a challenge! | Rörliga bilder och tryckta ord()

  • Henke

    Hehe. Jag fick en utmaning från Sofia förra gången. då var det paraplyer i Cherbourg som gällde. Jag gillade den! detta hade nog varit en svårare utmaning för mig personligen. Kudos till dig som tog dig an den med flaggan i topp så att säga. Hon är lurig, Sofia. Jag ställer mig inte i kö för att se denna film…

    • Carl

      Och tur är väl det, för den är inte lätt att få tag på. Obefintlig distribution. Rättighetsinnehavarna verkar köra någon sorts Operation Grand Slam/Main Strike och strypa tillgången för att höja värdet.

  • Fiffi

    Väldans bra utmaning av Sofia, Richard III känns som en utmaning på flera plan. Det gäller att ha koncentrationen med sig, är det inte så? ;)

    Jag blev lite nyfiken på din jämförelse med Frank Underwood. Är det bara det faktum att Richard pratar med kameran som gör att du drar parallellen eller är det fler beröringspunkter? Att dom är svin är en sak, jag tänkte om det fanns nåt mer sceniskt specifikt?

    • Carl

      Det är väldigt mycket samma sorts monolog de för med publiken. De håller en mysfasad mot alla men måste få erkännande för deras smarta falskhet, så de förklarar sina planer med bubblande stolthet. Det är ju trist för ett ränksmidargeni att inte kunna visa upp för världen hur smarta de egentligen är bakom sin ödmjuka fasad. Sedan är det förstås också nödvändigt för att man som publik skall förstå vad figurerna håller på med.

      Även formen är likartad, där deras omgivning är helt omedveten om att de börjar snacka med kameran. Ian McKellen börjar som sagt prata med sig själv i en spegel men upptäcker att det finns en kamera och börjar då prata med den istället. Det är ett steg över House of Cards grepp.

  • Pingback: Hedwig and the Angry Inch (2001) - Filmspanarutmaningen - Filmmedia.se()

  • David

    Gillade den skarpt när den gick på bio. Nu kommer jag inte ihåg så mycket annat än att McKellen var briljant, nå jag får väl se den igen… :)
    David /FilmMedia

  • Denna skulle man kunna se. Längden avskräcker inte och så är ju McKellen allt som oftast magnifik. Det som avskräcker är ju språket men det fanns säkert nån tanke med det.

    Förresten, vad har hänt med podpojkarnas utmaningspod?

  • Ha ha heja Sofia! Perfekt utmaningsfilm, jag skulle nog heller aldrig fått för mig att se den här filmen av egen maskin. Fin analys. Tycker dock det verkar jobbigt med högtravande Shakespeare-språk, förresten hintas det om varför den är förlagd till mellankrigstiden? Den gick ju på Dramaten under 2014, med Jonas Karlsson som Richard. http://www.aftonbladet.se/kultur/teater/article18458240.ab

  • Sofia

    Ser man på, det blev ju mer lyckat än jag hade kunnat gissa med tanke på din inställning till Shakespeare-filmatiseringar :)

    Själv har jag inget emot uppsättningar/adaptioner på originalspråk men det är klart att lite textning underlättar, vilket jag har haft när jag sett den här.

    Haha, gillade kopplingen ANoES och Shakespeare, skulle tro det var första gången de två refererats tillsammans. Men man ser ju filmen för Ians skull…

    Tack för ping!

  • Filmitch

    Jomen det här en finfin film som slinker ned lätt men jag bör kanske erkänna att jag är mycket förtjust i Shakespearefilmatiseringar.