RoboCop

Originalet var närmast felfritt och gav holländaren Paul Verhoeven sitt stora Hollywood-genombrott. Kan remaken göra samma sak för brasilianaren José Padilha 27 år senare?

Paul Verhoevens RoboCop från 1987 var en ultravåldsam framtidsdystopi som skickligt vävde in ämnen som privatisering, kapitalism och gentrifiering i en engagerande handling, där utgången verkligen spelade roll. Detaljer som att filmen med kuslig precision förutspådde Detroits kommande undergång gör att den åldrats väl och känns aktuell än idag. José Padilhas nyinspelning gör ett hedervärt försök att hålla uppe den samhällskritiska traditionen, främst i talkshowen The Novak Element där Samuel L. Jacksons konservative Bill O’Reilly-figur håller låda. Försöken att säga något träffsäkert om vår samtid resulterar dock oftast i övertydlighet och presenteras aldrig lika elegant som i Verhoeven-versionen.

Grundpremissen om polisen Alex Murphy (Peter Weller i originalet, svenskhoppet Joel Kinnaman här) som såras dödligt i tjänsten men får en andra chans i form av en cyborg som väntas sätta stopp för buset på Detroits gator är densamma i båda versionerna. Det slutgiltiga målet i nyinspelningen är att RoboCops framgångar ska få den amerikanska befolkningen att rösta ja till att låta företaget OmniCorp släppa lös sina produkter på hemmaplan – i resten av världen är patrullerande maskiner standard år 2028.

Där originalet stoltserade med ett färgstarkt skurkgalleri (Kurtwood Smith, Ronny Cox, Ray Wise, m.fl.) lägger nyinspelningen tonvikten på teamet runtomkring RoboCop. Scenerna mellan Kinnaman och Gary Oldmans ambivalente vetenskapsman hör förvisso till de mer bestående intrycken, men då filmen under största delen saknar en tydlig antagonist så tappar historien driv och tempo.

Teman som det komplicerade förhållandet mellan människa/maskin, samt robotar som reser sig mot sina skapare är välbekanta inslag i historier om artificiell intelligens. De förekommer här med och även om ambitionen uppskattas så hinner man bara skrapa på ytan kring de intressanta frågeställningarna. Istället slösas speltiden bort på tröttsamma polisfilms-klichéer som korrupta snutar och en orolig hemmafru.

Desto roligare att Joel Kinnaman gör en stabil insats som actionhjälte och lyckas balansera fint mellan hetsig polis med goda värderingar och känslokall maskin. Det finns även flera minnesvärda ögonblick i den nya installationen, som scenen där Michael Keatons cyniske och vinsthungrige OmniCorp-VD fattar beslutet att göra RoboCops dräkt svart, för att få till en coolare och mer säljbar karaktär hos befolkningen. En scen som känns väldigt transparent och nästan lite meta. Var det så här snacket gick på pitchmötena hos filmbolaget?

2014 års RoboCop förtjänar trots sina brister beröm för att inte vara en renodlad remake utan istället försöka bryta sig loss från originalhistorien och skapa något nytt. Då Joel Kinnaman är kontrakterad för ytterligare två RoboCop-filmer och historien avslutar med ett par lösa trådar lever ännu hoppet om fler spännande uppdrag för Alex Murphy.

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.