Tangerine

Den här upplagan av Stockholms filmfestival inleds i högsta fart med en av årets mest energiska och roligaste filmer.

Duplass-bröderna ville producera en film av Sean Baker, men de ville tydligen inte ge honom några pengar att göra den för så han fick koka ihop en filmsoppa på en spik och tre iPhones. Ibland betyder en mikrobudget att det blir en fattigmansversion av en vanlig film, men här har man istället dragit nytta av de begränsande förutsättningarna och gjort något helt eget. Att det är filmat med telefoner ger en uppsjö spännande vinklar och kamerarörelser som ger en närvarokänsla som passar historien som hand i handske.

Den gatunära estetiken och de ovana skådespelarna gör att mycket av filmen känns dokumentär samtidigt som det frenetiska tempot motsäger denna känsla. Miljöerna i Hollywood känns autentiska, inklusive den allerstädes närvarande sexhandeln som driver hela handlingen och används både som källa till humor och tragik. Det är en främmande värld som direkt känns fullt naturlig och ger en trovärdighet och förståelse för de galna karaktärer som bebor filmen.

Historien är lika minimalistisk som produktionen med en person som försöker jaga rätt på sin pojkvän som inte försöker gömma sig. Det finns ingen direkt känsla av att något särskilt livsavgörande någonsin kommer hända under den cirkulära berättelsen som utspelar sig under en kväll. Det är stormiga känslor hos huvudpersonen Sin-Dee, men hennes vapendragare Alexandra är mer intresserad av sin sidohistoria som pågår utan att direkt introduceras. Och parallellt får vi följa en taxichaufför som skjutsar runt en rad obetydliga kunder och det är oklart vilken signifikans han har för Sin-Dees quest.

Den här vardagligheten löses helt upp av den Crank-lika frenesin i berättandet. Sin-Dee drar fram som en tromb med en intensiv gångstil som utstrålar målmedveten ilska. Detta matchas av ett underbart pulserande soundtrack som hela tiden klipps av alldeles för tidigt så det aldrig infinner sig någon stabil rytm utan bara en behagligt energisk stresskänsla. Framför allt fungerar det för att Kitana Kiki Rodriguez har otrolig karisma. Hon går fram som en ångvält och är otrevlig mot allt och alla, men det omöjligt att inte vara på hennes sida och roas åt den hejdlösa komedin. Det är rätt likt Chev Chelios, men här finns det fler lager som uppenbarar sig mot slutet när man skrattat klart.

Det är inte ofta man ser två transpersoner i huvudrollerna så när de får chansen finns en förväntning att filmen måste tyngas ned av politiska budskap. Man kan dra vissa paralleller till Paris is Burning där man skildrar en subkultur med glädje, men där det finns problematiserande undertoner mellan raderna och mot slutet även i texten. Här finns det inte så mycket glädje kanske, men energin hos framför allt Sin-Dee är så medryckande att filmen fungerar som ett rent actionäventyr där de risiga miljöerna känns som icke-problematiserande knarklyor i en buddy cop-film från 90-talet. När det lugnar ned sig ges ändå några ögonblick att reflektera över hur eländig situationen egentligen är utan att det trycks ned i halsen på tittaren.


Visningen var på en halvfull Zita 1, vilken kan vara den optimala salongen för den här filmen. Ljudsystemet är helt överdimensionerat för en sådan liten biograf med inriktning mot smalare film. Det är fint att man inser vikten av ett kraftfullt soundtrack även i sådan film, vilket bevisas av Tangerine.

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).