The Double

Jag är inte den första att notera underhållningsvärdet i att det på kort tid dyker upp två filmer om dubbelgångare. The Double och DVD-aktuella Enemy visar sig dock vara två diametralt olika upplevelser, som båda bidrar till att genren upplever en renässans just nu.

Fascinationen för dubbelgångare är nämligen ingen ny företeelse, filmhistorien har tvärtom kantats av skruvade mästerverk som David Cronenbergs Dead Ringers (1988) eller Spike Jonzes Adaptation (2002). The Doubles litterära förlaga, Dostojevskijs Dubbelgångaren, skrevs redan 1846. Tanken kring att det någonstans kanske går omkring en exakt kopia av en själv fortsätter att förundra och kittla.

I The Double följer vi den hunsade kontorsslaven Simon som få lägger märke till. På jobbet trånar han efter kollegan Hannah och på fritiden vårdar han sin sjuka mor. En dag kliver en man in på kontoret som visar sig vara hans exakta kopia, fast betydligt mer världsvan och excentrisk.

Det märks tydligt var regissören Richard Ayoade (Submarine) har sneglat för inspirationen, i synnerhet sett till det visuella. De detaljrika miljöerna ser ut som om Roy Andersson tolkat David Lynchs Eraserhead, medan Terry Gilliam-klassikern Brazil är en annan referens som flimrar förbi ett flertal gånger. Det blir inte mindre suggestivt av ljudkulissen, som till stor del består av ett tuggande maskineri och elektroniskt surr.

Jesse Eisenberg bär ett tungt lass som dubbel huvudrollsinnehavare. Han har alltid varit en skådis som när han är som bäst kan vara briljant (minns The Social Network), även om det ofta finns en risk för att han faller in på autopilotspåret. Här dyker hans patenterade, nervösa tics upp ibland, men samtidigt gör han en mer återhållsam prestation än vanligt, vilket uppskattas. Även Mia Wasikowska, i en roll där hon i en bisarr kärlekstriangel inte bara slits mellan intrigens kopior utan dessutom arbetar vid kopiatormaskinen, imponerar.

Där The Double inte lyckas lika väl räknas försöken att likt Lynch blanda mörk surrealism med absurd humor. Ayoade har inte samma fingertoppskänsla som sina idoler, vilket gör att de rappa replikskiftena alltför ofta mynnar ut i något som tyvärr påminner om Wes Anderson. Den nedåtgående spiralen mot helvetet blir heller aldrig lika urspårad som den borde, och det är inte en historia som dröjer sig kvar likt den krypande skräcken i Enemy.

Ett snyggt och stilsäkert drama med psykologiska undertoner är detta absolut, dock mer lättglömt än vad man hade önskat.

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.