The Invisible Woman

Sommarens bioupplevelser består ofta av ett kryssande mellan svulstiga audiovisuella spektakel utan någon vidare substans. Så vi har sett Ralph Fiennes kostymdrama The Invisible Woman.

I sin regidebut Coriolanus tog sig Ralph Fiennes an Shakespeare så det faller sig väl naturligt att hans nästa steg är att göra en film om Charles Dickens, med sig själv i huvudrollen. För den som vurmar för den engelska litteraturhistorien är det kanske Dickens förnekade älskarinna en uppenbart  intressant historia. Möjligen ger en sådan historia en djupare eller alternativ förståelse för Dickens verk hos en modern publik. Kruxet med detta är att fokus då ligger på hur författaren påverkades av relationen, medan filmen följer den anonyma kvinna som är en parentes i historieböckerna.

Möjligen kunde man hoppas att filmen reflekterar vår samtid, men vid första anblick är kärnan i historien något väldigt tidstypiskt som har utplånats i dagens samhälle med långt mer effektiva paparazzi och med otrohetsaffärer som kutym för de som står i rampljuset.

Det filmen lyckas fånga till en början är den omogne kulturmannen som yngre kvinnor faller för. Detta är ju något som är lite i ropet nu och det kunde vara lite syrligt att visa att det är ett mossigt fenomen med anor. När filmen rör sig kring detta hettar den till något och det är ett friskt respektlöst porträtt av en av de stora klassikerna. Tråkigt nog verkar detta vara omedvetet då filmen rullar vidare i en helt annan riktning. Man vill ha kakan och äta den eller, hemska tanke, Ralph Fiennes kanske inte ser problematiken.

Det kanske är tråkigt att hänga upp sig på filmens eventuella syfte, men det blir lätt så när själva historien i sig inte är något att fastna för. Trots naturtrogna miljöer och delikat skådespel från de allra flesta är titelfiguren och hennes relation till Dickens fullkomligt intetsägande. Filmen utspelar sig i miljöer där känslor inte uttrycks i onödan, vilket ställer höga krav på agerande genom små medel. Detta görs med bravur av filmens stora behållning, Joanna Scanlan som den ständigt förödmjukade men värdiga fru Dickens. Hon sitter stilla i bakgrunden och förmedlar mer än de som står och tjattrar i fokus.

Felicity Jones har tidigare misslyckats med att övertyga i filmer som Like Crazy och hon får inte mycket att jobba med här. Rollfiguren har ingen personlighet och inga ambitioner, kanske så som en välartad ung kvinna skulle vara i den miljön. Å andra sidan är det väl för att hon stack ut som Dickens föll pladask för henne, men det är just inget som syns på filmduken. Det är tydligt att Ralph Fiennes inte är någon Wong Kar-Wai när det gäller att få fram en undertryckt romantisk laddning.

Som sig bör kompenseras den platta historien av fantastiska visuella kompositioner och otydliga övergångar mellan scener. Med en välplacerad ellips kan man ju alltid skapa lite intresse och spänning. Det kanske inte är något svulstigt spektakel men det är en snygg produktion utan substans.


Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Hittade de andra något mer att ta fasta på i filmen?

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).