The Maze Runner

Ytterligare en film som försöker casha in på Hunger Games markbrytande inom dystopiska YA-filmatiseringar eller är detta en nyskapande satsning som tänjer på gränserna?

Svaret är att det är en mallfilm som är så fattig på substans att det kan liknas vid en parodi på genren. Man kan nog säga att det är en blandning mellan Flugornas herre, Ender’s Game och Saw. Det låter kanske roligt, men den är varken socialt utforskande som den förstnämnda eller självmedveten som den sistnämnda.

Sci-fi-dystopier brukar väl vara någon sorts allegori som skall väcka tankar hos sin publik men jag ser inte vad denna film försöker säga. Är det en kommentar om skolsystemet kanske? En ständigt förändrande labyrint som sorterar ut en elit som fullkomligt struntar i de som inte klarat sig lika bra. Det kanske skulle ha mer bett om inte den där eliten är våra hjältar i de uppföljare som filmen antyder och genren garanterar.

Filmen inleds med att vår hjälte vaknar upp utan minne och får den obligatoriska introduktionskursen till filmens stereotyper och beteckningar. Att allt skall ha ett fantasilöst namn i alla de här filmerna skulle kanske sticka mindre i ögonen om det bara var något som fick existera som en naturlig del i filmens universum, men det skall alltid vara någon guide som går runt och pekar ut allt med tillhörande definition. Att efterföljande nykomlingar som dyker upp under samma förutsättningar inte erbjuds någon rundtur motiveras inte utan man förväntas som tittare vara nöjd med att ha kryssat i rutan för introduktion på sin checklista. För en “ung vuxen” är det kanske effektivt sagoberättande, medan det för andra kan uppfattas som lata manusförfattare.

pdc_mazerunner4

Inledande minnesförlust skapar en spänning eftersom det alltid finns en berättarteknisk anledning till amnesin. När den här filmen dessutom bygger på en labyrint som skall besegras så är det lätt att bli exalterad för att det måste handla om en inre resa där protagonisten letar sig igenom sitt eget sinne. Förväntningarna stärks av labyrintdesignen som är som hämtad ur de fula och tråkiga delarna av Assassin’s Creed. Men i YA finns inte metaforer och symbolik utan allt är precis vad det verkar. En labyrint är bara en labyrint, en stereotyp rollfigur är bara sin stereotyp och stora mekaniska spindlar är bara tråkiga specialeffekter.

Det som ändå räddar filmen från lägsta betyg är att man chockerande nog inte har forcerat in en kärlekstriangel. Att ingen av de hormonstinna tonårspojkarna, som varit isolerade i detta pojksamhälle i flera år, reagerar när de stöter på en tjej i motsvarande ålder ter sig fullkomligt världsfrånvänt. Men den sortens verklighetsflykt kan vara befriande.

Filmens tredje akt är också ett lyft genom att vara helt vettvillig. Den får den absurda premissen i Ender’s Game att framstå som sansad. Som en förkastad Paul Verhoeven-tanke som tagits på allvar och filmatiserats helt utan självdistans eller satiriska undertoner. I bästa fall är detta början på slutet för genren.


Läs även de andra filmspanarnas mycket mer uppskattande texter om filmen:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).