The Piano

”The Piano” är en film som jag blev tilldelad i ”filmspanarlotteriet” där var och en som var med skulle ge en film till en annan person, med målet att utmana ens smak. Oberoende av varandra fick jag och Johan samma film vilket var ganska intressant. Om ni vill höra på hans recension, kika in här.

Hur som helst, ” The piano” (1993) är gjord av Jane Campion och har fått mycket uppmärksamhet. Trots detta kunde jag inte placera filmen på förhand. (Trodde det var ”pianisten” först ..hehe)
Holly Hunter gestaltar en stum pianist Ada, som på 1850-talet lämnar Skottland för att åka till Nya Zeeland på grund av ett arrangerat bröllop. Tillsammans med sin dotter(spelad av Anna Paquin) och sitt piano anländer hon till Nya Zeeland. När allt bagage ska transporteras till deras nya hem anser lokalbefolkningen, som ska hjälpa de med att bära, att det inte är värt att släpa på hennes piano.
Hennes man(spelad av Sam Neil) beslutar sig för att sälja det till George Baines(spelad av Harvey Keitel) och med det beslutet tar historien en helt annan vändning…

Detta var en film som jag på förhand nog aldrig hade sett vilket gör den till en perfekt utmaningsfilm. Men man måste försöka se film med de ögon som den var gjord för, och jag kan förstå att filmen har fått sådan uppmärksamhet. Skådespelarinsatserna är mycket trovärdiga och speciellt Holly gör sin roll mycket bra. Noteras kan också att dottern vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll vid 11 års ålder.

Det som ger filmen extra ”liv” är musiken. Ledmotivet ramar in filmen perfekt. Och jag måste säga att de sekvenser där Holly spelar pianostycken tyckte jag gav filmen ett mervärde. (Som för övrigt spelar det mesta själv)

Ett problem med filmen var dock tempot. Man kan inte förvänta sig snabba vändingar i den här typen av film, men ibland kändes det hela ganska segt och utdraget.

Men trots detta är jag glad att jag blev ”tvingad” att se denna film. När man får tid att fundera över saker och ting och verkligen ta till sig en film märker man hur ens uppfattning skiftar. Jag var ganska besviken direkt efter jag hade sett filmen, men efter lite reflektion så gillar jag den mer och mer. Det finns inte mycket att klaga på egentligen och visst, det är inte min typ av film, men ser jag den med objektiva ögon är den väldigt bra gjord.

Erik

Älskar allt gammalt, allt skräck och Brian De Palmas Passion