The Quiet Roar

En döende kvinna besöker sitt yngre jag för att förlika sig med ett liv fyllt av olycka. Det är svensk diskbänksexistentialism som berör men är otillfredsställande.

Efter en kort inledning går Evabritt Strandbergs dödssjuka Marianne in i en droghypnos och tar sig tillbaka till en specifik tid och plats i sitt sedan länge förlorade äktenskap. Varför just denna tidpunkt är signifikant är otydligt och den unga Marianne och hennes namnlöse make har inga svar att ge den frågvisa och bittra kvinnan. Konstigt vore väl annat när de endast existerar i frågeställarens minne, men det skapar stela och obekväma dialoger som inte är till filmens fördel.

Lyckligtvis består filmen till större del av uppgivna monologer och meditativa scener där kvinnan observerar den delade ensamheten som format henne. Scenernas styrka dras ur ett spektakulärt landskap genom ett kallt men precist foto och surrealistisk ljuddesign. Det storslagna bergslandskapet är fantastiskt vackert på ett overkligt sätt och skapar en överväldigande känsla av isolering som förstås speglar Mariannes inre.

Att likställa den förmodat cigarettorsakade döden med en själslig död skapad av destruktiv kärlek är snyggt men blir en parentes i filmen. De flesta frågor som ställs behandlas inte djupare, vilket frustrerar trots den explicita förklaringen att tankar inte är välkomna. Filmen skall kännas, inte förstås. Det är befriande och frustrerande  på samma gång. Kanske är det tillräckligt att synliggöra Mariannes ångest för att vi skall acceptera att hon kan förlika sig med att oavsett hur lyckligt livet har varit så är det hennes eget liv hon levt. Det är en behaglig existentiell slutsats men inte tillräcklig. Precis som filmen själv.

Denna recension är en del av Filmspanarnas blogathon. Se även vad de övriga har att säga om denna härliga film:

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).