The Square

“Ännu en dålig kulturelitsfilm som ingen kommer att se, när ska de fatta att kejsaren inte har några kläder?”

Parafras från en Facebook-kommentar som antagligen är bortplockad. Något i mig blir väldigt frustrerad av sådana kommentarer. Är det ens en film över huvud taget om den inte har laserstrålar från himlen och maskerade muskelgubbar?

Innan filmen drog igång kom det in en liten SF-man och sa att filmen hade vunnit nåt pris, var väldigt provocerande och toaletterna var uppe till höger. Men det var långt ifrån provocerande som Play måste jag säga. Det mest provocerande var att Elisabeth Moss fick spela en så överstereotypisk overattached girlfriend. För hon var awesome, hon borde fått en bättre karaktär.

Men det var såklart bara min åsikt. Efter att tagit del av reaktionerna så här i efterhand så verkar det ha varit väldigt lätt att både uppröras och överväldigas av “The Square”. Det tolkas vilt för att förstärka sin egna världsbild.

Ofta speglar också dessa åsikter personens egna världsbild. Efter att filmen vann Palme d’Or i Cannes så fick juryn mycket kritik för sitt val (går det att få lite kritik?). Då kontrade jurymedlemmen Pedro Almodóvar med följande.

“It’s about the dictatorship of being politically correct… That is terrible and awful and more horrifying than any other dictatorship.”

En tolkning som jag tycker säger mer om honom än om filmen. Även i podden Alex och Sigge så verkade filmen till stor del handla om hur taffliga kulturkritiker är. Här kan du nu gissa vem jag tror den tolkningen säger mest om. Och så här fortsätter det.

Min egna tolkning då? Den är nog ganska tråkig i jämförelse. Människor som hamnar i olika moraliska dilemman och försöker göra det bästa av situationen. Stå och slitas mellan olika djuriska instinkter och en överanalyserande hjärna. Vad säger det om mig? Säkert att jag är ganska awesome va?

För någon vecka sedan gick jag förbi en kille som fastnat i en skylift. Rakt över gatan mitt i luften satt han fast och svor lagom högt för sig själv. Skyliften gav ifrån sig ett nekande argt ljud som om han gissat fel i Jeopardy eller nåt varje gång han tryckte på en knapp. Folk flödande runt skyliften i morgonrusningen på väg mot sina jobb men ingen gav honom mer än en snabb bläng. Så även jag, samtidigt som tanken slog mig att det hela hade varit en perfekt scen i en Ruben Östlund eller Roy Andersson-film. Så… Lagom mycket awesome kanske.

Jag fick skriva om den här recensionen ett par gånger eftersom det blev lite långt och jag började tala mot mig själv. Det är helt klart Rubens spretigaste film. Spretigt på ett underbart sätt då. Det var länge sedan jag såg en film med så här mycket diskussionsunderlag. Ruben är otroligt välklädd.

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.