Tikkun

Tikkun är en långsam men visuellt stark film som filosoferar om döden och tro ur ett judiskt perspektiv.

Man slängs direkt in i en värld av ortodoxa sedvänjor i den första scenen med en kosher slakt. Det fortsätter med en utdragen introduktion till yeshiva studenter, specifikt Haim-Aaron som är extremt troende. Haim-Aarons kamrater tycker att han tar det för långt och uppmuntrar honom att äta när han fastar efter att ha tappat sin bönbok i golvet. Till och med hans pappa, som också är ortodox jude och jobbar som slaktare, tycker att Haim-Aaron följer religionens regler till sin egen nackdel. Han är så bekymrad med att inte begå synd att hans kropp och kroppsliga behov verkar främmande. Det leder till att han sätter sig själv i fara för religionens skull.

Allting förändras när han har en nära-döden-upplevelse efter ett olycksfall. Men när ambulanspersonalen är beredda på att dödförklara honom ingriper Haim-Aarons pappa och räddar hans liv. När han kommer hem från sjukhuset är han inte riktigt samma person. Medan han fortfarande inte hittat samband mellan sin kropp och själ är han mer beredd att testa sina gränser. När hans pappa märker förändringen oroar han sig över om räddningen var ett misstag – var det guds vilja att sonen skulle dö?

Det är en långsam men vacker film, en sådan som uppskattas bäst under filmfestivalen då man har lite mer tålamod för konst. Jag är alltid svag för filmer i svartvitt, och i Tikkun är det ett tacksamt sätt att distansera sig från de obehagliga och blodiga scenerna. Det sätter också fokus på den religiösa betydelsen bakom ritualen, istället för att ha en köttig slakt som påminner en om introt till Dexter (där en grapefrukt ser ut som en blodig kroppsdel). Den svartvita distanseringen från den fysiska verkligheten känns också relevant till själva berättelsen gällande Haim-Aarons kamp mellan sin kropp och tro.

Genom filmen finns det återkommande symboler med kackerlackor och krokodiler. Det är oklart vad det betyder, men de förekommer i härliga drömsekvenser där pappans ångest spelar ut sig. Jag stördes av vissa scener, särskilt nära slutet som är lite kontroversiellt. Det lämnade mig med en avsmak och jag var osäker om jag ens gillade filmen. Men jag har tänkt på filmen hela veckan och bilderna sitter kvar i mitt huvud. Det är inte en särskilt spännande eller känslofylld film, men värd att se. Precis som The Lobster bildar en absurd värld för att kunna analysera klyftorna mellan ensamstående och par använder Avishai Sivan ortodox judendom som ett sätt att filosofera. Jag menar inte att judar är absurda, men regissören har sagt att han själv inte har någon relation till religionen. Det skapar möjligheten att meditera över livet och döden, om du är öppen för det och inte är upptagen med att fnittra åt de främmande kulturyttringarna som vissa i publiken gjorde.

Jennifer

Jennifer gillar allt förutom romcoms och gubbfilm, och vill hellre fika än skriva recensioner.