Trumbo

Under efterkrigstidens hetsjakt på kommunister i USA föll myndigheternas blickar även på personer verksamma i Hollywood. Vissa av dem blev svartlistade och stängdes ute från att göra film. En av dessa var Dalton Trumbo.

Det är ett kontroversiellt ämne för Hollywood att konfronteras med detta mörka kapitel i den egna historien. För att den karamellen skall gå ned inleds filmen med en ursäktande text om att många registrerade socialister egentligen hade goda anledningar att ha missletts. Resten av filmen hålls individernas politiska ståndpunkter något luddiga men den godhjärtade solidariteten vävs in i historien. Det kan tyckas att det är fegt att alla målas upp som naiva utopisocialister som egentligen är goda amerikaner till skillnad från de verkligt revolutionära, men man drar sig inte för att betrakta de uttalade kommunisterna som förenliga med frihetsidealen till skillnad från de högervridna fingerpekarna.

Den väldigt kapitalistiska vinkeln man väljer är att det värsta inte är att myndigheter kränker sina medborgares rättigheter eller att vänner vänds mot varandra i ett angiverisamhälle, utan att kompetenta människor förvägras möjligheten att bedriva sin yrkesverksamhet och försörja familjen. Detta borde dra i hjärtesnören hos de mest kallhamrade nyliberaler och högerkonservativa. De andra delarna får dock visst utrymme, där man även väver in arkivmaterial från senatsförhör med dåtidens stjärnor. Det kan vara ett farligt grepp, men här har man lyckats så bra med rollbesättningen att det flyter ihop naturligt.

stuhlbarg-trumbo

På tal om rollbesättningen så känns hela filmen som klassisk Hollywood där den stora behållningen är just stora skådespelare med välskriven dialog. Bryan Cranston är lite stolpig som vanligt, men det känns ändå trovärdigt för en sönderarbetad författare som Dalton Trumbo. Filmen lyfter med kvalitet i minsta biroll, från Louis C.K. via en överspelande Helen Mirren och John Goodman till Elle Fanning som Trumbos äldsta dotter. Främst är kanske den alltid underbare Michael Stuhlbarg som Edward G. Robinson. Det är en ren njutning att se alla dessa spotta välskriven dialog på varandra som vore det en fattig mans Coen-film. Den klassiska känslan är även tydlig i den bleka pastellpaletten och Kaurismäkiga ljussättningen som ger filmen en fejkad studiolyster.

Tyvärr fastnar filmen i mitten i ett utdraget stycke om Trumbos kamp för att mygla sig tillbaka in i branschen eftersom den behöver honom lika mycket som han behöver den. Genom god entreprenörsanda får han bevisa sitt värde som god amerikan, samtidigt som den större diskussionen blir lite utslätad. Det är naturligt då det är en biopic om just Trumbo, men individen är mindre intressant än sammanhanget. Utöver en mängd montage med en hårt arbetande och nedknarkad författare droppas det namn på välkända filmer som han skrev. Det är förstås oundvikligt för att ge historien vederbörlig tyngd och få publiken att förstå att Hollywoods överlevnad hängde på att detta manusgeni lurade överheten och fortsatte sitt värv. Det är en historia som är tacksam att klä i en Hollywood-dräkt så alla kan låtsas att den misshandlade generationen får upprättelse.

Det som särskiljer filmen från t.ex. Coen är att den saknar cynism och svart humor i berättandet även om rollfigurerna själva sticker in några sådana sylar. Det finns en uppriktig humanism som gör det lätt att tycka om filmen och att ursäkta att den tar lite genvägar här och där. Solidariteten är ständigt närvarande och den värmer på samma sätt som Två dagar, en natt härom året. Det är egentligen bara två små saker som svalkar av den mysiga stämningen. Det ena är att Hedda Hopper framställs som en häxdrottning som ensam driver landet i fördärvet och det andra är att man väljer att betona slavperspektivet i Spartacus. Det är onödigt efter att hela filmen handlat om att solidaritet inte förutsätter ett klasskrig.  I slutändan drivs dock filmen av en försonande ambition som rimmar väl med de här rikemanskommunisternas veloursocialism.


Den omotiverat fattiga hajpen kring denna film gör att det endast finns en annan Filmspanare att hänvisa till:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).