Två dagar, en natt

En deppig kvinna som går runt och ber att få behålla sitt jobb genom ett dussin snarlika dialoger låter kanske inte överdrivet upphetsande. I händerna på bröderna Dardenne och Marion Cotillard blir det dock en stark kandidat till att vara årets bästa film.

Mina senaste recensioner har till stor del byggt på spydiga attacker mot svagheter i filmer som inte nödvändigtvis var riktade till mig. Därför är jag nu lite rådvill när bröderna Dardenne serverar en film som verkar vara gjord för just mig och som träffar rätt i varje ton. Hur skriver man om en film som inte bjuder in till näbbiga sarkasmer?

Premissen är förrädiskt simpel. Cotillards depressionssjukskrivna Sandra är redo att åter bli en fullvärdig medborgare och återvända till sitt arbete, men affärerna går lite knackigt så medarbetarna har tvingats välja mellan att få sin årliga bonus eller att få tillbaka sin medarbetare. Efter tveksamheter kring omröstningen skall den göras om och Sandra får helgen på sig att övertyga sina kollegor att vända om och offra sin bonus för att hon skall få sitt jobb tillbaka.

Detta upplägg är förstås förnedrande och en väldig uppförsbacke för en depressiv person. En slokörad Cotillard som går med mössan i hand är så övertygande att man sitter och skruvar sig i biostolen av rättfärdig socialistilska när hon möts av bortförklaringar och egoism. Det är ett kallt Europa som tornar upp sig där solidaritet för länge sedan bytts bort mot köksrenoveringar och 50-tums TV. Men snabbt byts den här LO-reklamen ut mot en mer komplicerad verklighet där det både finns rörande spår av en vilja att ställa upp för varandra och en ekonomisk verklighet som ger ett annat ljus på både arbetsgivarens och respektive individs beslut.

Stora delar av filmen följer kameran när Cotillard går kors och tvärs i en synnerligen anonym belgisk stad som ger känslan att det är en historia som kan utspela sig nästan var som helst i EU. Kollegorna är ett tvärsnitt av en arbetarklass med spridd etnicitet som kan vara förhållandevis välmående med två inkomster. Just den etniska fördelningen, som en skarp menande blick mot främlingsfientliga populister, är kanske den mest ensidiga politiska kommentaren i filmen.

Samtidigt som det är utforskande om solidaritet i ett Europa härjat av finanskriser hålls det hela tiden på en mänsklig nivå istället för att bli tillrättalagt för att passa den övergripande analogin. Solidariteten blir en stärkande kraft snarare än en fördelning av euro-mynt, vilket dryper mer av hjärtvärmande humanism än socialism. Varje konversation känns viktig och Cotillard låter den bräckliga rollfiguren utvecklas lite av varje interaktion. Efter flertalet engelskspråkiga roller är det lätt att glömma vilken fantastisk skådespelerska Cotillard är på sitt eget språk.

Det är underbart med en film som kramar om hjärtat samtidigt som den är politiskt medveten och engagerande. Att filmen är mer berörande än provocerande eller utmanande gör i det här fallet att den ligger kvar och jäser i bakhuvudet längre än t.ex. Oscarskonkurrerande Turist.


Se även om övriga filmspanare är lika lyriska över denna film:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).