Vi måste prata om Kevin

En berättelse om en händelse som skildrats på väldigt många olika sätt förut. Man får följa Eva (Tilda Swinton) som verkar ha tappat livsgnistan helt. När hon, likt en levande död, gick runt och handlade på matvaror i ett varuhus kunde hon helt random få sina ägg söndertryckta eller få en lavett. Utan att hon upprördes eller ens reagerade. Med hjälp utav flashbacks så fylls luckorna igen åt oss och pusselbit efter pusselbit faller på plats.

I tillbakablickarna ser vi hur hon tillsammans med hennes man (John C Reilly) blir med barn men redan då verkar livsgnistan trubbats av och hon verkar inte jättesugen på att behålla barnet (Kevin).

Kevin verkar i början ha någon slags selektiv autism där han bara sitter och psykstirrar på sin mamma men är fullständigt normal mot resten av världen. Detta eskalerar genom hela filmen till fruktansvärt crescendo i slutet.

Skådespelarinsatsen i den här filmen är fullständigt briljant. Kevin som spelas av inte mindre än tre olika skådespelare (Rock Duer, Jasper Newell och Ezra Miller) genom hans uppväxt är bland det läskigaste jag sett på film. Tilda Swinton är lysande och tillomed John C Reilly som man förknippar så hårt med flippade komedier gör en bra insats i den här filmen. Och inte genom att, som många andra komiker har gjort, vända totalt på steken spela überseriös utan utnyttjar istället sin lite flamsiga sida till filmens fördel.

Både regi och musikval är hela tiden aningen off key vilket gör att filmen har en himla märkliga ton rakt igenom som man inte är så vad vid bland alla hollywood-rullar.

Filmen bygger på en bok skriven av Lionel Shriver som i en intervju (via Emma Gray-Munthe) berättar att skulden som Eva tar på sig är rättfärdigad eftersom det hemska som Kevin i slutändan gör är delvis hennes fel. Detta kan jag överhuvudtaget inte se i filmen och jag har väldigt svårt att se hur man kunnat vinkla det till att mamman borde stå till svars för det som hände. Självklart hade hon säkert kunnat hantera vissa situationer annorlunda men Kevin var, utan tvekan, ett förlorat fall redan vid födseln.

Vi måste prata om Kevin tänjer hela tiden lite på gränsen av vad man accepterar som verklighetstroget och jag tänker flera gånger under filmen “fast det här hade ju aldrig kunnat hända i verkligheten”. Men det kan ju det, eftersom liknande och värre saker har hänt.

Gillar man unika, välspelade filmer, gå och se den här! Har man däremot svårt för filmer som kladdar utanför hollywoods schabloner så kanske man ska spara sina pengar till en Spielberg-film istället.

Johan

Föredetta poddare i "Har du inte sett den?"-podden, Buffypodden och Shinypodden. Sporadisk skribent.