White God

Denna svensk-ungerska film om en flicka och hennes hund nosar på Dawn of the Planet of the Apes och visar att äkta vara fortfarande slår den bästa datorgrafiken. Filmen vann Un Certain Regard i Cannes där den även vann Hundpalmen.

Historien om Lili och hennes hund Hagen är liksom apfilmerna en tydlig allegori om rasism och alienering. Den känns dock än mer relevant med sin mer verklighetsnära förankring. De oönskade blandraserna möts av misstro från en befolkning som drivs av rädsla för de här främmande hundarna som inte riktigt hör hemma någonstans. De stängs ute från situationer där de kan behandlas med värme och respekt, vilket leder till att de härdas av kallsinniga exploatörer och spärras in på institutioner där de bildar en flock med andra utstötta och förhårdade hundar. När flocken åter kommer ut på gatan är den enda möjliga utgången våld och förödelse.

Att likna förortens ungdomar med hundar kanske kan låta stötande, men det är synnerligen lyckat. Möjligen är min syn på ungdomar förminskande men visst formas människor precis som hundar av sin omgivning och bemötande från auktoritetsfigurer. Att hundarna saknar förmåga att formulera sig, till skillnad mot Andy Serkis datorapa, stärker effekten då de inte kan berätta sin egen historia och bara kan uttrycka sin frustration genom vredesutbrott. Hundarnas vilda raseri när ett hundratal bestar löper amok på Budapests gator är en skräcksekvens som överträffar vilken zombiefilm som helst. Och samtidigt finns en förståelse för deras situation. Det är inte alltid lätt att känna den empatin när man ser förorter som står i brand på tv-nyheterna.

Som motpol till denna deprimerande nedåtspiral för Hagen står den godhjärtade flickan Lili som i det längsta försöker skydda sin hund från samhällets onda nypor. Hon har ingen makt att göra detta och är mest i luven med sin träige far. Här är filmens enda brist, då det här lilla familjedramat inte tillför särskilt mycket. Dessutom bleknar de mänskliga skådespelarna i jämförelse med de två hundar som spelar Hagen. I slutändan betalar det sig dock, då Lili är den enda som vägrar ge upp hoppet och vågar stå upp mot hundmobben. Det låter lite som en kliché, men utförandet ger en mäktig uppgörelse i en av årets absolut starkaste scener.

Filmen ger kanske inte så mycket svar men mycket av kommunikationen mellan Lili och Hagen går via den klassiska musik som hon spelar. Att vägen till en bättre värld går via en mer inkluderande finkultur är en intressant tanke. Helt klart är att en del av vägen går via den här filmen som utöver den starka historien är fylld av slående vackra bilder.


Jag såg filmen på Stockholms filmfestival där jag stötte på Jojjenito. Läs hans betydligt mindre euforiska syn på filmen.

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).