Why Don’t You Play in Hell?

Den japanska filmen befinner sig i en liten kris i och med J-horrorns irrelevans och Hayao Miyazakis pension. Nu hänger landets filmindustri mest på Takashi Miikes samurajer och Takeshi Kitanos gangsters. Mitt bland dessa letar Sion Sono efter skaparglädjen som kommer leda den tredje största filmnationen mot en ljusare framtid. Film om film har sällan varit mer underhållande och aldrig blodigare än i denna galna historia.

Filmens startpunkt är en grupp unga filmentusiaster som biter sig fast i en välbekant nostalgi kring den lokala biografen som rullar sina 35 mm-projektorer tills publiken helt har försvunnit. På ett drygt decennium förvandlas de från storögda optimistiska filmskapare till ett gäng förlorare som ensamma sitter kvar i den tomma biosalongen och tittar på en liten tv. Själva har de aldrig haft möjlighet att få utlopp för sin kreativitet med annat än billiga digitala videokameror och någonstans här prickar filmen en behagligt tvetydig vinkel på filmens digitalisering. Det känns som både en uppriktig sorg över utvecklingen, men också en acceptans och tro på att skapandets kreativitet kan hitta vägar att göra något vettigt.

Eller vanvettigt i Sion Sonos eget fall. För parallellt med den lilla gruppens förfall rustas det till yakuza-krig i deras kvarter och på omvägar faller det på gruppen att dokumentera den stundande uppgörelsen. Huvudsyftet är att få fart på ena yakuza-bossens dotters karriär eftersom hon haft lite svårt att få bra roller efter att ha gjort världens gulligaste och mest smittsamma reklamfilm när hon var liten. Med milt exploaterande medel lyckas filmen förbluffande väl förmedla hennes magnetism som gör att alla faller platt för henne trots att hon är en fullfjädrad sociopat. Det är mer smakfullt än den billiga exploitation som t.ex. Noboru Iguchi förknippas med och det är lockande att tro att det finns en viss självmedvetenhet i hur Camilla Rhodes-starlets lyfts fram.

Yakuza-klanerna tar rollen både som filmproducenter men också som representanter för moderna gangsterfilmer respektive traditionella samurajfilmer. Det är med stor charm som filmen slår åt alla håll och kanter utan att man offrar den egna historien för att pressa in kritiken. Möjligen är det inte så mycket kritik som det är en betraktelse av filmhistorien. Utöver den mycket intressanta kommentaren på filmindustrin så är det här en härligt underhållande våldskomedi med stora mängder blod, avhuggna kroppsdelar och älskvärda psykopater.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).