Kan också intyga att den engelska Avengers-filmen inte var särskilt bra trots Sean Connery som skurk. Det kändes som att den förlitade sig lite väl mycket på Uma Thurman i tajt onesie samt Ralph Fiennes i kostym och plommonstop.

Härligt att Carl sett ljuset vad gäller GotG vol2! Och ännu härligare att ni alla verkar gilla Cap Am nu, tidigare kändes det som om jag var rätt ensam om det. Frågan är om den skulle tappa lika mycket i en omtitt för mig som den verkar ha vunnit för er?

Visuell referens till Star Wars och podrace i Endorskogen, fast med motorcyklar – tror ni inte att det i så fall är en tydligare referens till Holy Grail-Indiana Jones som har en mycket liknande jaktscen. Som i sin tur förstås säkerligen är inspirerad av Star Wars.

Sky Captain… är lite speciell. Jag måste erkänna att jag gillade dess ambition även om själva filmen inte blev särskilt bra. Fö ytterligare en Gwyneth-film där hennes medverkan inte verkar ha gjort särskilt stort avtryck hos er.

Bra karakterisering med Tony Stark som den ultimate individualisten och Steve Rogers som den ultimate lagspelaren. Skulle man inte också kunna se dem som utslag för sina respektive tidsåldrar? I det tänker jag att det väl inte alls är särskilt konstigt att Rogers vill vara soldat, det låg ju liksom i tiden. Sedan skulle man väl iofs kunna tänka sig att han skulle ha gjort en Hacksaw Ridge och deltagit i kriget utan att slåss. Men en sådan historia hade väl knappast funkat när serien först skrevs? Eller?

När det gäller Avengers och Whedon tänker jag att det inte alls är särskilt förvånande att han fullkomligt struntat i någon slags Hulkkonsekvens med tanke på attityden till vampyregenskaper i Buffy.

Hör det inte numera till superhjältekanon att det ska höjas kritiska röster mot dem och att de ska hållas ansvariga för den förstörelse som de orsakar? När det perspektivet finns med tom i en animerad barnfilm som The Incredibles känner jag att det torde ses som ganska väletablerat.

Haha, om jag förstår vilken scen Johan refererar till med Cap Am och poliserna i slaget om NY var det precis den scenen som jag verkligen minns att jag tyckte var övertydlig och väntad. Men det är också den typen av Whedon-grepp som jag nog har svårast för 🙂