Årets bästa filmer 2015

Ännu ett år är slut och då måste man rangordna sina filmupplevelser. Precis som förra året fanns ett överflöd av bra film så listorna spretar åt lite olika håll.

Topp 10

Det här med att göra listor kan ju kännas lite förminskande genom antagandet att en filmupplevelse kan kvantifieras. Men när alla sinnen ständigt fylls av Disney-hajp kan det kännas befriande att uppmärksamma att det faktiskt fanns andra filmer och kanske ge lite nytt hopp för framtiden. Vi tar oss an detta med all den självhatande distans som Colin Trevorrow matade årets lilla kassako med.

Carl:
10. Ex Machina
Förstås synd att filmen inte gick upp på bio, men med TV-vänlig estetik och klaustrofobiska historia gör den sig väl hemma i vardagsrummet. Enastående insatser av tre av de för tillfället hetaste skådespelarna och behagligt AI-filosoferande. Det verkar växa fram en liten kommersiell nisch för ambitiösa filmer som rör sig i en gråzon mellan sci-fi och skräck där man vågar utmana publiken lite.

9. Mistress America
Noah Baumbach hade ett fantastiskt år med två underbart roliga och smarta filmer. While We’re Young sviktade lite i sitt fokus, så Mistress America får platsen på listan. Ålders- och identitetsnoja i Brooklyn är en tacksam källa att dricka ur och Greta Gerwig har den där klassiska Parker Posey-indiestilen där enstaka repliker känns väldigt stela, men helheten blir oemotståndligt cool.

8. Leviathan
Jag hade inga förväntningar och blev lite överraskad att jag satt med uppspärrade ögon genom hela filmen, helt oberörd av min usla kantplats på andra raden utan benutrymme. En kolsvart historia om den ryska korruptionens överkörning av en medborgare lyfts av vackert foto och förvirrande religiösa övertoner.

7. The Lobster
Det är alltid lite läskigt när icke-engelskspråkiga regissörer får chansen att nå en bredare publik genom att göra en film på engelska. Yorgos Lanthimos hanterar den eventuella risken med hjälp av en medvetet stel och forcerad dialog i en komedi om relationer och omgivningens krav. Det är ett under att alla lyckas sätta exakt rätt ton i sin träiga deadpan och resultatet är en mysig skrattfest.

6. Son of Saul
Jag har aldrig blivit så illa berörd av Förintelsen tidigare. Med en kaotisk rytm som hämtad från klassiska Gå och se tvingas tittaren in bakom kulisserna i Auschwitz på ett sätt som jag aldrig har upplevt tidigare. Unikt foto med en chockad huvudperson i närbild genom nästan hela filmen så det mesta utspelas i bakgrunden, ofta ur fokus, vilket på något sätt gör det hela mer drabbande.

5. Mission: Impossible – Rogue Nation
En stor actionfilm passar kanske inte riktigt på den här listan, men jag har sedan barnsben varit överförtjust i Bond och liknande storslagna skapelser med välkonstruerade stunts. Tom Cruise kan inte göra fel och han har lotsat in sin filmserie på klassisk mark medan alla andra har sökt sig därifrån. Det här var en av två filmer som jag var tvungen att se på bio två gånger, vilket lyfter den högt på listan.

4. Amour Fou
Logiskt att den andra filmen jag såg på bio två gånger lägger sig bredvid. Jessica Hausner har en klurig syn på mänsklighetens oförmåga att kommunicera och komma ut ur sitt eget huvud. Filmen är till synes seg och stel, men dialogen är sylvass med sina popkulturella referenser från 1800-talet och en humor på rollfigurernas bekostnad och som petar på samhället nu och då. Filmen är också fylld av överdrivet välkomponerade scener som tittaren får tid att insupa till full njutning.

3. Tangerine
Den kanske renaste filmglädjen för året och en av de mest lättsmälta filmerna på min lista. Låg budget men hög kreativitet och en energi som gör mig lycklig. Jag beskrev filmen som en blandning av Crank och Paris is Burning, vilket kanske inte är för alla men definitivt för mig.

2. Kaili Blues
En kinesisk meditation över tidens gång som kanske inte är helt lätt att se. Jag såg den på Stockholms filmfestival och utan att jag direkt förstod något satte sig filmen som en igel på hjärnan. Efter att jag såg filmen en gång till föll lite mer på plats och viktigare frågetecken blev lite tydligare. Igeln sitter kvar men mer symbiotiskt.

1. Inherent Vice
Jag är svag för neo-noir i allmänhet och här använder PTA genren och en svårfilmad roman och gör sin alldeles egen sak. Jag har inte uppskattat hans två föregående historiska nedslag i det amerikanska 1900-talspsyket, men här lättas det underliggande allvaret upp med en skön humor.

Jennifer:
10. Furious 7
Så mycket trams och löjligt over-the-top, men Furious 7 får mig att känna någonting! Det hjälpte att jag såg hela serien samma vecka (för första gången), så på något sätt var jag riktigt emotionellt investerad i karaktärerna (jag fattar inte heller). I en och samma film är man helt med när de flyger i en bil mellan flera skyskrapor och senare kan gråta över hur snyggt de avslutade Brian O’Conners resa.

9. It Follows
Jag har tänkt på It Follows och de kusliga scenerna typ en gång i veckan sedan jag såg den. Döden följer oss alla, och det är en tanke jag inte kan skaka av mig. Jag väntar bara på någon creepy främling som målmedvetet går över tröskeln mot mig. Obehagligt.

8. Love
De främsta problemen med Love är tvivelaktigt skådespeleri och för många upprepningar. Däremot stannade filmen med mig visuellt, vilket kanske låter snuskigt eftersom den är en erotisk film i 3D! De skiftande färgerna och synvinklarna tillsammans med det interna och drömlika berättandet skapar en mycket konstnärlig atmosfär. Det är tacksamt, för utan konsten skulle filmen bara vara sex, bråk och misslyckade människor. Lockande, eller hur?

7. Cirkeln
Jag har varit besatt av författarna till Cirkeln sedan boken kom ut, så det är inte konstigt att filmen hamnar på min topp tio. Jag var så peppad att jag såg filmen på bio två gånger!

6. The Martian
Jag är svag för rymden, och jag är svag för överlevnadsberättelser. Bingo! Som Cirkeln läste jag The Martian innan jag såg filmatiseringen, och jag såg verkligen fram emot den. Visuellt snyggt, vilket är någonting man tappade i allt tekniskt språk i boken.

5. Star Wars: The Force Awakens
The Force Awakens håller på att skapa en klyfta mellan min man och mig. Jag gick in i biosalongen utan att ha läst ett enda ord om den sjunde episoden. Hype brukar förstöra allt för mig, och jag hade inga höga förväntningar till att börja med. Men, holy moly, var jag superpeppad efteråt! Jag vände mig mot Carl, som såg lite ljummen ut, och frågade, “Är du inte SUPERPEPPAD?!” Nja, jag kanske har blivit biten av nostalgibuggen.

4. Sworn Virgin
Jag är förvånad att jag inte har hört mer om Sworn Virgin, men den är ju en liten film. Den handlar om traditionen i Albanien där kvinnor får leva som män för att få vissa friheter, som att inte behöva gifta sig, kunna bära ett gevär och gå ut i skogen utan manligt sällskap. Den är en härligt tyst film där huvudkaraktären inser att det hon behövde göra för att överleva som ung inte längre räcker som ett liv. Jag fastnade på scenerna vid bassängen, där hon står vid kanten fullt påklädd och iakttar alla. Medan hon grubblar över sin identitet sveper kameran över alla kroppar som skiljer sig i storlek, styrka och stil.

3. Ex Machina
Jag längtade länge efter att se Ex Machina och är lite sur att jag inte fick chansen att se den på bio. Obehagligt spännande skådespeleri, snygg miljö och det finns en häftig dansscen!

2. The Lobster
The Lobster är en tokrolig film med absurd dialog. Det går inte att gissa vad som ska hända! Filmen driver med både gifta par och singlar i en märklig värld där folk förvandlas till djur om de inte hittar en ny partner. Jag skulle nog välja att bli en elefant.

1. Tangerine
Högt tempo och snappy dialog, men också en oförväntat varmhjärtad film. Fint att se en film om transpersoner där det inte handlar direkt om att vara trans men speglar karaktärernas värld. Sin-Dee söker frenetiskt genom Hollywood efter sin pojkvän och tjejen han har varit otrogen med när hon satt i fängelset. Den är inspelad på ett sätt så att du känner att du är med på gatan men ändå på ett snyggt och polerat sätt.

 

Niklas:
10. Mission: Impossible – Rogue Nation
Dömde ut Tom Cruise & Co i början av året, men en framflyttning av premiären med ett halvår visade sig vara ett genidrag, i synnerhet när största spionkonkurrenten inte levde upp till förväntningarna. I jämförelse med Spectres trötta Bond-manér så framstår Rogue Nation som närmast progressiv, främst tack vare stjärnskottet Rebecca Ferguson, vars entré blir en injektion som hela ensemblen lyfts av.

9. It Follows
Snygg flört med 80-talsskräckisar i allmänhet och John Carpenter i synnerhet, där historien lämnar utrymme för flera spännande tolkningar. Lever inte upp till sitt läskiga rykte förutom i en enstaka scen, men här finns gott om andra kvaliteter. Exempelvis årets läckraste filmsynthar.

8. The Look of Silence
Joshua Oppenheimers dokumentär The Act of Killing, där bödlarna från 60-talets indonesiska folkmord berättade om sina dåd, var en uppvisning i mänsklig grymhet. Nu kommer fortsättningen, där de drabbades familjer ger sin syn på saken. The Look of Silence är den mer lågmälda delen, men fortfarande lika svår att ta in och fylld med obekväma möten. En påminnelse om ett av mänsklighetens mörkaste kapitel som aldrig får glömmas bort, trots de flesta inblandades önskan.

7. Sicario
Kanadensaren Denis Villeneuves filmografi är redan ruskigt imponerande. Att Sicario inte heller lever upp till senaste mästerverken Prisoners och Enemy betyder sannerligen inte att detta Traffic-doftande kartelldrama är något hafsverk, tvärtom. Här finns bilder som är omöjliga att skaka av sig, ett mullrande soundtrack som gräver sig in under huden och en tung stämning som få andra än just Villeneuve behärskar.

6. The Hateful Eight
En återkomst till gamla skolans Tarantino, med debuten Reservoir Dogs som tydligaste referens. Westerngenren utforskades redan i Django Unchained, men i denna The Thing-inramning (en snöstorm tvingar åtta paranoida främlingar att söka skydd under samma tak) kommer QT mer till sin rätt. Mycket tack vare ett starkare karaktärsgalleri och ett soundtrack där bland annat nytt och gammalt av mästerkompositören Ennio Morricone ryms.

5. Filip och Fredrik presenterar Trevligt Folk
Roligt, allvarsamt och viktigt inlägg i integrationsdebatten. Cool Runnings-upplägget om ett somaliskt bandylag från Borlänge som försöker nå VM i Sibirien innehöll både härliga personporträtt och gripande möten, präglade av samma nyfikenhet som Filip och Fredrik även visade upp i reseprogrammet Jorden Runt på 6 Steg. Under ett år där det mesta var mörkt och brunt blev Trevligt Folk en blinkande fyr av ljus att omfamna och söka tröst hos.

4. Star Wars: The Force Awakens
J.J. Abrams spelar säkert med Star Wars-licensen och förlitar sig likt Jurassic World ibland lite väl mycket på nostalgi, men då utförandet är närmast felfritt så får man leta noggrant för att hitta ytterligare klagomål. Den nya casten är perfekt sammansatt och lotsas tryggt in i galaxen av bekanta ansikten, vars närvaro bjuder in till många kära återseenden. Första byggstenen är lagd och nu finns all möjlig potential att utveckla ett omfångsrikt universum med plats för nya, fantastiska berättelser.

3. Victoria
Hade varit given i Filmspanarnas tema om Natten, där historier utspelas under ett händelseförlopp på dygnets baksida, i Victorias fall via en 138 minuter lång tagning under en festnatt i Berlin. Första halvan tangerar känslan av spänning och förväntan inte helt olik den i underskattade Emilio Estevez-thrillern Judgment Night. Sen anländer ångesten, skräcken och vemodet. Hisnande filmkonst, och viktigast av allt: bakom det tekniskt skickliga finns ett bultande hjärta som blottas precis mot slutet.

2. Ex Machina
Kusligt och nervigt AI-kammarspel som når samma höjder som de bästa episoderna av brittiska science fiction-serien Black Mirror. Imponerande regidebut av Alex Garland som handskas oerhört väl med skådespelartrojkan, tematiken och den isolerade miljön. Se detta och fortsätt sen med skräckspelet Soma för mer grubblande kring förhållandet mellan människa och maskin.

1. Mad Max: Fury Road
70-årige George Miller återvänder till actionfilmen efter ett par något mer lättsamma historier (Happy Feet, Babe) och placerar sig med sin två timmar långa biljakt i genrens pole position. Manuset är i princip obefintligt, vilket spelar liten roll då världen smyckats ut med hårdrocksaccessoarer som pyroteknik och gitarrsolon, samt befolkas av ett skruvat karaktärsgalleri, där skurken ser ut som en muterad Sweden Rock Festival-besökare. Att Charlize Therons hjältinna Furiosa för tankarna till Ellen Ripleys glansdagar understryker faktumet att postapokalypsen aldrig varit mer färgsprakande.

Johan:
10. Dope
En film som bara fick mig att må bra. Både karaktärerna och fotot var väldigt färgglatt. Trots att det är mycket av både knark och vapen i filmen så byggs det upp en värld som jag inte vill tillbaka från. När slutet närmar sig så inser jag att den även levererat lite handling som bonus. Kändes som första gången jag såg Clerks II. Som även den knöt ihop en färgglad värld med lite handling i slutet. Verklighetsflykt när den är som bäst alltså. Årets bästa credits-scen också.

9. Paddington
Var 100% säker att den skulle vara ganska dålig. Så hamnade den på topp tio 2015! Likt Inside Out kan man ta med sig mycket från filmen även som vuxen. Den lär ut sunda människovärderingar utan att skriva en på näsan. Borde visas i skolor. Byt ut Schindler’s List förslagsvis. Om man nu kan lära sig empati.

8. Better Call Saul (säsong 1)
Det har nog inte hänt förut att jag haft höga förväntningar på en spin off och att förväntningarna dessutom infriades. Precis lika välgjord som Breaking Bad och man kan sitta och överanalysera varenda detalj.

7. Star Wars
Ja, jag har nog också blivit biten av den där nostalgibuggen. Är långt ifrån något Star Wars-fan och om jag bara fick se en Star Wars-film resten av mitt liv så hade jag valt den här. Så bra är JJ på att leverera nostalgi. Jag gillade iofs Super 8 väldigt mycket också. Samma nostalgirunk.

6. Mr Robot (säsong 1)
Med ett flitigt flörtande med filmer som Hackers, Wargames och Fightclub så har Sam Esmael inspirerad av arabiska våren skapat en serie med datorer som är verktyg och inte små magiska saker som kan enhance:a bilder och hacka mainframes. Det är USP:en, sedan har den även en bra story och ett intressant persongalleri också.

5. It Follows
Du kommer inte tro mig när jag berättar det här. Och jag vill att du ska komma ihåg det jag berättar nu. Någon gav det här tipset till mig och nu ger jag det till dig. Se It Follows, det är en film som inte är helt lätt att skaka av sig.

4. Jessica Jones (säsong 1)
Det tog några avsnitt att komma in i Daredevil. Men Jessica Jones var grym från första till sista avsnittet. Och med en riktig otäck bov. Något som inte varit Marvels starka sida direkt.

3. Sense8 (säsong 1)
Hade inte så värst höga förväntningar efter att ha sett The Ascending. Och visst har serien några dalar på både skådespeleriet, dialog och manus men topparna är desto högre. Den orginella casten och det orginella sättet att berätta en historia på skulle kunna sluta i The Ascending men blev en fullträff.

2. Victoria
Med en idé som gjorts många gånger förut och en början som var ganska långsam kändes Victoria till en början som en “helt ok film” men halvvägs in börjar det hända saker. Inte bara i deras relation utan även rent filmtekniskt. Glad att jag lyckades fånga den på stor duk (Biografen Victoria passande nog)

1. Sicario
När jag berättar för någon vad som händer i den här filmen låter den ganska standard och tråkig. Men Denis Villeneuve lyckas skapa en helt sjuk närv genom hela filmen och dessutom är ljud och bild bland det fetaste i år.


Där fick ni en lista av listor rangordnade från mest hipster till mest punk. Det har varit ett händelserikt filmår. Ett år där de största filmerna bygger världar och karaktärer som sedan kan byggas vidare på i kommande filmer i all oändlighet.  Ett år då det inte längre är andra klassens skådespelare som landar TV-serierollerna. Ett år då både filmformat och TV-serieformat har tagit stora kliv. Vi får se om 2016 ger oss möjlighet att få se serier som Jessica Jones och Sense8 på IMAX för en dryg Ingmar Bergman-sedel eller 70 mm-film på iPhone.

Vems lista tyckte du var bäst? (jag vet, det är Johans; men vems är näst bäst då?)

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

Jennifer

Jennifer gillar allt förutom romcoms och gubbfilm, och vill hellre fika än skriva recensioner.

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

Niklas Lundqvist

Niklas är en man med ordets gåva som älskar färgstarka karaktärer.

  • Sofia

    Kul med så väldigt spretiga listor, här kan man få många olika tips. Kanske lite förvånad över att bara Niklas nämner Mad Max.

    • Niklas Lundqvist

      Jag är lika förvånad som du! :)

    • Carl

      Mad Max var ett väldigt upplyftande hantverk, men hade inget som höll sig kvar i mitt medvetande. Den där sortens film behöver lite mer karismatiska skådespelare för att fånga mig. Nicholas Hoult var helt ok, men Charlize Theron och Tom Hardy är ju träbitar.

  • Pingback: Årets bästa filmer 2015 | FILMITCH()