Det går åt helvete

Månadens filmspanartema täcker in allt mellan himmel och jord, eller kanske allt utom det. Vi gräver ned oss i diverse lättsamt hädiska tolkningar av ondskans fästen.

Den första tanken som hoppar upp när man skall skriva på temat DET GÅR ÅT HELVETE är förstås Brian De Palmas Passion som många misstänker är djävulens skapelse för att så split i Har Du Inte Sett Den?-podden, vilket i förlängningen kanske ledde till att det gick åt helvete för densamma. Det blir dock för mörkt för denna årstid av återuppståndelse och livsglädje.

Lite roligare är att se hur djävulen använts i några filmer som ligger oss nära hjärtat.

Jennifer:
När jag hörde “det går åt helvete” tänkte jag omedelbart på Horns. Inte direkt en film som ligger nära hjärtat, men den innehåller en lekfull tolkning av helvete på jorden. Ig (Daniel Radcliffe) börjar få horn i pannan ett år efter hans flickvän har blivit mördad. Alla i byn tror att det är han som mördade henne, och det har förstört hans liv. När han söp kvällen innan verkade det som om allt redan hade gått åt helvete, men med förvandlingen kom ett annat slags helvete. Hornen gör så att alla berättar sina ofiltrerade tankar för Ig och söker hans lov att agera på sina förfärligaste impulser – det blir rätt komiskt.

“Sometimes when you go through hell the only way out is to walk deeper into the fire.”

Det är en spännande thriller men filmen är lite luddig om vad djävulen och hans påverkan på människan är. Är djävulen ond eller kan hans förmågor användas till det goda? Tyvärr använder inte Horns helvetestemat mer än som en cool ingång på en vanlig berättelse om mord och hämnd. Men Radcliffe ser häftig ut med sina massiva horn och ormarmé!

Tim Currys horn är ännu större i Ridley Scotts fantasy Legend (Legenden – Mörkrets härskare), där han spelar Mörkrets furste. Det finns enhörningar och en glittrig Tom Cruise som verkar sitta konstant på huk medan han försöker rädda världen och hans lika glittriga tjej, Lily. Mörkrets furste är en mer klassisk syn på Satan med sina klövar, röda skinn och demoniska skratt. Han har planer på att mörda de ljusa enhörningarna och förföra den unga jungfrun Lily. Hennes oskuld attraherar djävulen, men samtidigt skuldbelägger han henne och påstår att det var Lilys synd som satt enhörningarna i fara.

Den bästa scenen i hela filmen är när Lily hamnar i Mörkrets furstes lya där hon förförs av vackra föremål och en ansiktslös dansande figur i en kuslig klänning. Om du inte har sett filmen uppmanar jag dig att åtminstone titta på den här scenen! Vilken version är bäst, originalet eller den med musik av Tangerine Dream, har jag själv svårt att välja. När Lily inser att hon har förvandlats till den mörka dansande figuren kommer den supermäktiga Mörkrets furste fram genom spegeln med stampande klövar.

jareth

På tal om 80-tals fantasy film tänker jag också på Jareth (David Bowie) i Labyrint. Egentligen är han bara en goblinkung men även han har horn på sin maskeradmask i en annan hypnotisk dansscen. Som i Legend är den djävulslika mannen, med en viss obehaglig sex appeal, kär i jungfrun. Jareth, som kastade en orm på Sarah när de först möttes, drogar henne senare med en persika (förbjuden frukt) så att hon drömmer om en maskeradbal. Det ligger något ondsint bakom allas dans och skratt och till slut krossar Sarah drömmen. Goblinkungen ber henne, “Just fear me, love me, do as I say and I will be your slave.” Men Sarah svarar, “You have no power over me!” liksom Lily i Legend som skriker “ALDRIG!” Vägran att bli frestad av mörkret kan ses som stark, men samtidigt kan man ifrågasätta vad mörkret egentligen innebär. Är Lily och Sarah bara good girls som bevarar sin oskuldsfullhet? Hur som helst är jag creeped out.

Carl:
Det behöver ju inte vara spektakulärt sminkade röda gubbar med horn, utan djävulen gör sig ofta bra när han gömmer sig ibland oss. Min favorit där måste vara Al Pacinos tolkning i Djävulens advokat. Det är 90-tals-Pacino i högform med osammanhängande monologer på högsta volym och en bild av snuskfarbrorn Lucifer som både komiskt överdriven och skrämmande realistisk. Det är dock inte bara detta som gör filmen lyckad, utan även en (relativt sett) storspelande Keanu Reeves. Vem kunde någonsin ana att han skulle vara mer övertygande som advokat än som surfare?

pacinodevil

Det är något med djävulens närhet som gör Reeves bekväm. I hans paradroll som Ted stöter han än en gång på Beelzebub i uppföljaren Bill and Ted’s Bogus Journey. Det är inte en film man behöver se, precis som Constantine där Keanu återigen lallar runt med underjordens elakingar. Jag vill inte påstå att det finns något oheligt förbund här, men det år nog många som undrar hur han har lyckats göra karriär som skådespelare.

Bogus Journey är dock mer intresserad av den neutrala Döden än Satan och skojar friskt med Sjunde inseglets vitsminkade dödsängel. Har vi sett några minnesvärda djävulstolkningar i svensk film, eller finns det inget utrymme för sådant nonsens efter att Ingmar Bergman ersatts av Colin Nutley på svenska filmtronen? Något jag i alla fall skulle vilja se är en svensk remake på Djävulens advokat med Kjell Bergqvist i Al Pacinos ikoniska roll. Gärna regisserad av Nutley och följdaktligen Helena Bergström i Connie Nielsens roll och kanske Peter Eggers i Keanus roll. Det är en diabolisk skapelse att lämna månadens tema med.


Se efter om det gick bättre för övriga Filmspanare eller om det gick åt helvete för dem också:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

Jennifer

Jennifer gillar allt förutom romcoms och gubbfilm, och vill hellre fika än skriva recensioner.