Natten

Månadens filmspanartema är Natten Carl och Johan har nystat lite i ämnet.

Johan: När jag skriver det här så har solen passerat horisonten och lämnat efter sig tystnad, kyla och stillhet. Jag tror inte det är en slump att 99% av allt jag skriver är efter mörkrets intågande. Det finns säkert många orsaker till att kreativiteten flödar så på natten och jag tror inte att jag är ensam om att uppleva detta fenomen. Filmskapare verkar bekräfta denna teori, för många filmer utspelar sig gärna på natten. Och gärna en endaste galen natt; en så kallad “one crazy night”.

Det är nåt visst med natten. Och det är kanske inte konstigt att filmskapare vill fånga denna, något adrenalinliknande, känsla. Vilka filmer har lyckats fånga den där “vad som helst kan hända i natt”-känslan? Vilka filmskapare fick lite för bra självförtroende av sin “night high”?

Carl: En galen natt (Date Night), ja. Det var väl ett synnerligen bra exempel på denna härliga genre. Helt vanliga personer som egentligen bara vill ligga nedbäddade i sin förortssäng och sussa råkar på något sätt fastna i en odyssé genom stadens nattliga djungel.  Om natten finns inga regler och det stackars medelklassparet utsätts för en livsfara via blodtörstiga gangsters.  Protagonisterna virrar runt och stöter på all världens udda karaktärer som puttar handlingen framåt.

Hela upplägget verkar ha starka rötter i 80-talet med absurda succéfilmer som Chris Columbus En natt på stan (Adventures in Babysitting). Han har senare gjort Natt på museet, som kunde vara en mutation av genren men bygger på magiska inslag som inte har någon plats i en genre som helt handlar om medelklassens rädsla för det som göms runt hörnet.

En viktig detalj i dessa historier är att det inte finns några bestående konsekvenser  när dagen väl gryr. Barnen hinner komma i säng innan föräldrarna får nys om deras nära-döden-upplevelser och när alla pustar ut är det som om inget hänt. Den kanske främsta one-crazy-night-filmen är Martin Scorseses En natt i New York (After Hours), som i princip slutar där den börjar. Allt är återställt när gryningens gatsopare dragit förbi. Denna klackspark verkar svårare att hantera nu och filmer som Supersugen (Superbad) och Walk of Shame vägrar acceptera konsekvenslösheten utan försöker trycka in karaktärsutveckling istället för att bara ventilera en generell fruktan för att sedan låsa in den igen.

Johan: 04:30 och klockan har precis ringt. Varför det inte finns några “one crazy morning”-filmer känns helt rimligt. Om Chris Columbus satte startskottet på 80-talet så kanske Nima Nourizadeh, inspirerad av baksmällan-filmerna, drog det till sin spets med sitt Project X.

Även om inte Project X satte punkt för genren så kanske vi kan hoppas att filmer med fokuset på just crazy-delen lite har gjort sitt på ett tag.

 


 

Mer tankar om natten kan ni läsa hos våra filmspanarkompisar!

Johan

Om Joss Whedon och Kevin Smith fick en unge hade han hetat Johan. Johan hade dyrkat sina föräldrar på ett väldigt osunt vis.

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).