Syskon

Det finns många syskon på film, men vi struntar i dem när vi tar oss an månadens Filmspanartema.

Jag passar istället på att retroaktivt uppskatta att min storasyster envisades med att introducera mig till ett större filmutbud än videobutikens topplista. Under uppväxten kunde vi kanske enas om storheten i Jönssonligan och Herbie, men med tiden blev det allt svårare att kompromissa någonstans mellan min Hong Kong-action och hennes europeiska diskbänksrealism. Det är svårt att minnas hur det brukade sluta, men jag föreställer mig ett syskonmaktförhållande liknande Bill Paxton och Ilan Mitchell-Smith i Weird Science.

Genombrottet började smygande när min syster släpade med mig till En sång för Beko på en filmstudio i Umeå. Ett sällsynt kurdiskt drama om en man som flyr från Turkiet till Irak var så långt från min smak man kunde komma och filmen blev direkt lite utskrattad. Tjugo år senare minns jag den fortfarande, till skillnad från det mesta jag såg och uppskattade på den tiden. Möjligen var upplevelsen starkare än filmen när min syster introducerade mig för den här sortens smalare biorepertoar.

beyondtheclouds

Lite senare lurades jag med till någon av kvalitetsbiograferna runt Stureplan på en visning av Bortom molnen (av Michelangelo Antonioni och Wim Wenders). Detta cementerade en genuin misstro mot John Malkovich som jag fortfarande har svårt att skaka av mig. I gapande oförstånd trodde jag att den filmen representerade all pretentiös europeisk konstnärlig film och svor mig fri från allt sådant skräp. Att min syster var handklappande lyrisk över det påstådda mästerverket gjorde inget för att minska min skepsis. Jag såg enbart film som underhållning och inte som ett verktyg att utforska och förstå mig själv och min omvärld och då blir allt utmanande pretentiöst nonsens.

Som tur är var hon inte särskilt lyhörd utan fortsatte tvinga med mig, nu till Stockholms filmfestival. Mina starkaste minnen från det var att vi såg animerade Felidae tillsammans och jag såg svenska kultklassikern Evil Ed på egen hand. Inte nödvändigtvis något för finsmakare, men en fantastisk inkörsport för en inskränkt icke-cineast. Året efter behövde jag inte någon uppmuntran för att ta mig iväg och glänta ytterligare på dörren med amerikanska indieskapelser som Johns och Trees Lounge och animeklassikern Ghost in the Shell.

Det var länge sedan och nu kan jag inte få nog av pretentiös film från världens alla hörn, så när vi nu lyckas ta oss iväg på bio tillsammans är det i jublande samförstånd.


Detta självupptagna inlägg är en del av månadens Filmspanartema SYSKON. Gå in och se om de övriga var mer intresserade av syskon på film:

 

Carl

Förutom att skriva om film (helst asiatisk) så är han grym på att kvalitetssäkra övriga skribenters texter. Carl är aldrig bitter (även om det kan verka så).

  • Fiffi

    Vilken jättefin text! Jag hoppas din syster läser den :)

    • Carl

      Hon konstaterar att det kanske var ett misstag att lura dit mig eftersom hennes födelsedag inträffar under filmfestivalen. :

  • Pingback: FILMSPANARTEMA: SYSKON()

  • Filmitch

    Fin text och ibland är det tur att man har syskon som kan tipsa en om bra film oavsett om den är pretentiös eller inte.

    • Carl

      Det hjälper kanske att man känner varandra rätt väl och inte bryr sig så mycket om tipset inte landar.

  • Sofia

    Där ser man, inte visste jag att även du hade en relation till fina Filmstudion i Umeå. Ibland är de bra att ha, de där syskonen :) Själv har jag min bror att tacka för Lucio Fulci.

    • Carl

      För första gången önskar jag att jag haft en bror också. Jag har aldrig riktigt grävt ned mig i de där italienska mästarna. Kanske för att första intrycket var Argentos Stendhal Syndrome på någon av de där festivalerna.

  • Trevligt inlägg. Det verkar som både du och vi som får avnjuta ditt unika perspektiv på film har en hel del att tacka din syster för! :-)

    • Carl

      Tackar. :)